Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-04-07 05:30
Foto: Håkan Elofsson

Vem stoppar SAS i nästa utpressning?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag vet inte vad du gjorde i onsdags, men själv umgicks jag med några hundra kostymer och dräkter på Konserthuset, Stockholm. Det var stiftelsen Ackordcentralen som kallade. Vilka!? Nyss firade Ackordcentralen 150 år och verkar – både praktiskt och lobbyistiskt – för att minska värdeförstörelse när bolag drabbas av ekonomiska bekymmer.

Hur tråkigt det än verkar kunde jag inte låta bli, inbjudan lockropade, speciellt en programpunkt:

”Vi berättar om hur SAS räddades och ställer frågan: Är det så här storföretag kommer att rekonstrueras i framtiden?”

Den frågan berör dig mer än vad du tror. Den frågan är avsevärt större än SAS, större än företagets 20 000 anställda, större än hela flygbranschen. Den frågan är direkt kopplad till alla löntagares trygghet – till den svenska modellens grundläggande spelregler.

Nej, jag överdriver inte.

Kommer du ihåg vad som hände för två år sedan? De där novemberdagarna i Köpenhamn då SAS-ledningen utropade ”final call” och krävde sämre anställningsvillkor, annars skulle konkursen vara ögonblicklig.

SAS-ledningen har därefter konsekvent hållit fast vid att man gjorde en heroisk insats alldeles vid ruinens brant. Verksamheten räddades. Jobben räddades. Det budskapet ekar på Konserthuset.

Björn Riese, styrelseordförande på Mannheimer Swartling, advokatbyrå som arbetar för SAS, talar om en ”nära döden-upplevelsen”, att det inte fanns något annat än att åtgärda ”kostnadssidan”. Bland gästerna finns även SAS chefsjurist Mats Lönnkvist, chefsjurist, som även han lägger ut texten om företagets ”kostnadskostym” i form av ”höga löner” och ”oflexibla kollektivavtal”. Där behövde man skära, hamna mer ”i linje med marknaden”.

Tonläget avslöjar en fast förvissning om att bolaget personal – och berörda fackförbund – borde vara tacksamma. Det kanske de skulle vara, om det inte vore för att SAS medvetet valde att runda svenska modellen, med godkännande av svenska regeringen.

Jag fick höra berättelser om vad som hänt i Köpenhamn och granskade turerna. Sparpaketet hade landat i fackliga knän mycket sent, det visste jag. Men jag fick veta att det redan under tidig sommar presenterats av SAS vd Rickard Gustafson för styrelse, banker och ägare. Ingen kan ha missuppfattat dess innehåll, att konsekvensen skulle bli försämrade villkor för anställda. Men det var under oktober och november – strax före Köpenhamn – som fackförbunden gradvis informeras om att kollektivavtal skulle rivas upp. De ställdes inför ett ultimatum: Skriv under eller orsaka att era medlemmar blir arbetslösa.

Förhandling, enligt SAS. Utpressning, enligt fackförbund och personal. ”En cynisk och iskall förhandling”, sa en person till mig som själv närvarat i Köpenhamn.

Under några veckor talade jag med många SAS-anställda. De hade två saker gemensamma. De älskade sina jobb, sina kollegor – ja, bolaget. Men de var rejält stukade. ”Folk är knäckta, de känner sig förödmjukade och... allt som är negativt”, var en åsikt.

Tiden som passerat har inte läkt såren. Det märks när Cecilia Fahlberg, förbundsordförande i Unionen, ska upp på scenen efter att SAS-männen gett sin version. Hon talar om ett exempel som aldrig får upprepas, hon talar om en aggressiv metod som är ”väsensskild” vad som annars gäller sett till ”lagar, etik och värderingar”.

– Jag är visst fortfarande upprörd, säger hon.

SAS har bevisat att företaget inte respekterar sina anställdas fackförbund. Det sker igen på Konserthuset:

– Förhandlingar tar för evigt och ger ingenting, tycker chefsjuristen.

SAS är ett företag men inte vilket företag som helst. Det ägs till hälften av Sverige, Norge och Danmark. Störst ägare av dessa länder är svenska staten, som också har skjutit till miljarder i flera nyemissioner. Svenska staten har därmed ett ansvar för vad som sker i SAS.

Regeringen var nöjd efter Köpenhamn, efter den process som företagets vd kallat ”lite oortodox” – det vill säga att ledning, banker och ägare tillsammans och utan facklig insyn förhandlat om kollektivavtalsförsämringar.

Det är häpnadsväckande.

Regeringen visste. Dels som ägare i SAS, dels som ägare i kreditgivande Nordea. Kort sagt, regeringen visste att den nonchalerade den svenska modellen (där förhandlingar sköts av arbetsmarknadens parter och inte av politiker).

Jag har sedan fortsatt skriva om SAS. Om hur tusentals tvingades acceptera sparpaketet samtidigt som en grupp höga chefer fick dela på runt 15 miljoner kronor för att inte säga upp sig, så kallade stay-on-bonusar. Varför ska vi få det sämre medan andra gagnas av krisen? undrade anställda. Rickard Gustafson svarade att det var ”absolut nödvändigt”. Själv gjorde han uppoffringen att sänka sin lön – från tio till åtta miljoner kronor.

Sedan blev han utsedd till årets chef av rese- och turistnäringens Grand Travel Award. Med motiveringen: ”SAS koncernchef hade modet att utmana alla inklusive fackföreningar för att rädda SAS.”

SAS kom alldeles för lindrigt undan. SAS bröt mot en 80-årig tradition på svensk arbetsmarknad, med en synnerligen pikant krydda: regeringen visste och godkände.

Regeringen kom alldeles för lindrigt undan.

Det här kan vi inte släppa, och med vi avser jag alla som vill att kollektivavtal ska avgöras med fackförbund närvarande. SAS-fallet kan få vidare följder.

– Vilket blir nästa bolag? undrar Cecilia Fahlberg.

Eller tänk scenariot att SAS krisar på nytt. Det är inte orimligt. SAS-männen gör ingen hemlighet av att branschen är pressad, att det som gjorts inte räcker, kostnadskostymen måste fortsätta krympa.

Chefsjuristen blickar in i framtiden:

– Vi kommer att få ta nya tag. Den som är mest kreativ att få ner personalkostnaderna vinner, säger han.

Vem ska då kräva respekt för svenska modellen?

Regeringen?