Ledare. Rossana Dinamarca.

2021-10-22 12:04
Bild: Adam Ihse/TT, Adam Sundman/Dagens ETC
Puffetikett
Dagens ETC

Rasismen känns i huden – och den tar våra liv

I det trauma som vi som är från Kronogården upplevde efter attentatet så fanns ändå ett stort hopp om att detta skulle föra oss samman. Att rasismen inte skulle tillåtas fortsätta gro. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Inget händer i ett vakuum. Hur makthavare agerar ger ringar på vattnet. I värsta fall kostar det människoliv. 

Den 22 oktober 2015 sitter jag på tåget på väg mot Kiruna. Höstsolen lyser in genom fönstret. Plötsligt vibrerar telefonen till av ett sms från en kompis: Flera skadade vid skola i Trollhättan. Jag fryser till, men finner mig snabbt och söker upp numret till barnens fritids. 

Inget svar. Jag gråter och illamåendet växer i kroppen. Jag ringer till ett av skolans arbetslag. En glad röst svarar och jag drar en lättnadens suck. 

Sedan kommer en nyhetsflash som berättar om en svärdbeväpnad man på skolan Kronan i Kronogården. Stadsdelen dit jag kom som elva månaders bebis, där jag växte upp och där jag födde mina barn. Kronan där jag varit på barnteater, författarsamtal, partiarrangemang, sålt kläder på loppis, fikat, läst böcker, röstat eller bara hängt med vännerna som jobbar där.

Hur var det med dem nu?

Sedan tankarna på de mammor och pappor som precis som jag blivit oroliga för om deras barn var okej, men möttes av beskedet att de inte var det. 

När jag hämtade mina barn dagen därpå satt den ena i matsalen och åt mellanmål. Jag lyfte upp henne och mitt i kramen frågade hon: Mamma, varför valde han just den skolan? Varför dödade han just de barnen?

Mina tårar rann för att jag visste, men ville inte säga av den enkla anledningen att hon ser ut som mig och de som föll offer för Kronan-terroristen. 

När Anton Lundin Pettersson klev in på Kronans skola i Trollhättan så var det med syftet att rå på det som han fått till sig var samhällsproblemet, nämligen invandrarna. Kronogården var symbolen för detta. 

Raden av mordbränder mot flyktingförläggningar och attacker mot politiska aktivister sker i kölvattnet av den debatt som råder. Den rasistiska retoriken är inte bara något som svider i hjärtat på oss som utsätts för den. Den känns i huden, den tar våra liv. Bokstavligen.

I det trauma som vi som är från Kronogården upplevde efter attentatet så fanns ändå ett stort hopp om att detta skulle föra oss samman. Att rasismen inte skulle tillåtas fortsätta gro. 

Stefan Löfven stod på Kronans skola och sa att det var ”en svart dag för Sverige”. Det var dock bara tomma ord. Dagen därpå ingick han en överenskommelse med de borgerliga partierna om gränskontroller och id-kontroller. En tillfällig lag kom att bli permanent och mycket brunt vatten har runnit under broarna sedan dess. 

Om vi på riktigt vill stoppa rasismen så måste vi bryta med den politik och retorik som göder rasismen. Men svensk politik bara matar på och matar på. Och jag skulle säga att inget av partierna går fria. Alla dansar ni efter SD:s tuta.

Stefan Löfven, Socialdemokraterna och deras samarbetspartier har uppfyllt mycket av den politik SD drivit och samtidigt skjutit SD framför sig till att gå ännu längre i sin rasistiska politik. 

När Ulf Kristersson (M) visar sin fanatiska maktkåthet genom säga att SD-politikers rasism inte är någonting som försvårar ett samarbete med partiet, så väntar jag på kommande dåd.

För det är inte frågan om OM utan om NÄR.

I Trollhättan har kommunpolitikerna lagt ner skolorna i Kronogården, trots att Kronan var en av staden nyaste skolor. Politikerna har abdikerat från ansvar och lägger ansvaret för integrationen på barnen genom att bussa dem till andra stadsdelar. Men förutsättningarna för de som bor i området har inte förändrats. Och eleverna som bussas får inte mycket tid på sig att interagera med nya skolkompisar då de lämnas av när skolan börjar och hämtas när skolan slutar. 

En gång Kronogårdare, alltid Kronogårdare, sägs det.

Vi som växte upp där tar inget för givet och vi har hela våra liv tvingats slåss för vårt människovärde och fått stå upp för oss själva. Ingen annan gjorde det. Ingen trodde på oss. Och det är fortfarande ingen som gör det.

Jag vet idag vad det gjorde med mig. En del är jag mycket tacksam för, men annat innebar att jag förlorade tid. Decennier av tid.