Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2021-10-24 09:30
Bild: Privat, Dagens ETC
Puffetikett
Dagens ETC

Nu är han borta och hela Sverige blev plötsligt tråkigare

För en månad sedan tänkte jag: Ska jag ringa Guido? Och sedan tänkte jag: Nej. Och nu får jag aldrig chansen mer. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Åh nej, Guido Zeccola är död och hela Sverige känns tråkigare. Alla är så strömlinjeformade, särskilt i Stockholm, och det var inte Guido även om han kunde vara extremt påfrestande ibland.

Jag träffade Guido när han var kulturredaktör på Stockholms Fria Tidning. Jag var 24 år och bodde i Paris då och tänkte att nu ska jag börja skriva. Jag kom upp på redaktionen i Skarpnäck för att fråga om de behövde några artiklar därifrån. ”Det finns ett ockuperat hus mitt i stan”, sa jag, ”det är ascoolt, folk bor där och de har konstprojekt och sånt.” Guido tittade klentroget på mig. ”Ockuperat hus? Kom igen! Du ska skriva om franska tänkare, Kristeva, Irigaray och Cixous!”

Det gjorde jag, och Guido lärde mig att tänka stort. Världen! Historien! Religionen! Skit i här och nu, det är snart borta ändå. Idén jag hade med mig från aktivismen, att man skulle hålla på med DIY, konflikter inom olika politiska grupper och sånt, den blåste han bort.

Vi kom att bli vänner, fast jag visste aldrig särskilt mycket om hans bakgrund i Italien och vad som hänt i hans liv. Vi pratade inte om sånt utan mer om det allmänna. Guido var nog mer socialist än han ville erkänna, men hade bestämt sig för att anamma en enfant terrible-personlighet. Han var antimoralist men när det blev inne blev han moralist istället, anarkist, religiöst intresserad, konservativ, men på det där radikala sättet som levnadsglada människor ofta blir när de blir äldre. Han hade en knapp på rockuppslaget där det stod ”Kött är mord” – fast han hade kryssat över m:et så det blev Kött är ord. Just detta var Guido i ett nötskal: provokationen, anspelningen på bibeln, det litterära...

2006 startade Guido Tidningen Kulturen, och nu skulle det svenska litterära landskapet förändras. Total yttrandefrihet, alla skulle få säga vad de ville men det måste vara högt – inte lågt. Vilket såklart ledde till att han översvämmades av alla möjliga människor som skrev hellre än bra, vilka Guido inte kunde säga nej till, samt att skribenterna blev arga på varandra. Jag tyckte tidningen drogs ner av att han nödvändigtvis skulle ha in Nikanor Teratologen som redaktör, helt obegripligt att denna vidrige människohatare kunde vara kultförklarad. Men eftersom Guido själv inte hade hjärta att säga nej till honom samt verkade gilla honom av någon anledning, skrev jag till Teratologen: ”Jag håller mycket av Guido och vill inte att hans tidning ska bli ett murket tillhåll för sura gubbar, säkert tror du dig vara det fria ordets riddare, det är du inte, man blir bara beklämd! Lite respekt kan man ha för andra människor, har du ens själv varit med om en livskris som ens närmar sig Förintelsen?” Han svarade att jag hade ”Shoahnoja”.Jag blev inte förvånad när det tio år senare kom fram att han skrivit tusentals nazistiska inlägg under pseudonym på forum.

Kanske var Sverige för litet och för hårt uppdelat i kotterier för att ett projekt som Tidningen Kulturen skulle kunna funka, men det Guido lyckades med, det var att odla nya skribenter och bevaka nyutkommen litteratur. Många är de som skrivit sin första text eller fått sin första bok recenserad i någon av Guidos tidningar. Jag tror också, om Sverige hade varit lite öppnare, så kunde Guidos egna böcker och texter nått en större publik, men han hade inte den lättheten med det skrivna svenska språket och för sådant finns fortfarande mycket lite tålamod. Jag vet att han led av det.

När Guido började arbeta på den italienska immigranttidningen Il Lavoratore (Arbetaren) fick jag se en annan sida av honom. Han hjälpte verkligen sina landsmän! Många var de som fick en bostad och jobb genom Guido, och det var inte ens något han skröt om! När de blev utnyttjade av cyniska arbetsgivare som betalade svart och drog av 30 procent under förevändningen att det var skatt, ringde Guido inte facket. Han ringde arbetarens mamma, som kom från Sicilien och skällde ut arbetsgivaren. Sedan blev det ändring.

De sista åren pratade vi inte så mycket, jag stod inte ut med den här enfant terrible-sidan av honom, plötsligt stötte man på Guido när man gjort en intervju med någon och var på väg till tunnelbanan och då skrek Guido ”NEJ MEN EKIS HAR DU ÄNTLIGEN TRÄFFAT EN SVENSK KILLE” och sedan började han gratulera killen och berätta om mina egenheter och man bara: Guido, alltså det här är någon jag inte känner, kan du lägga av!

För en månad sedan tänkte jag: Ska jag ringa Guido? Och sedan tänkte jag: Nej. Och nu får jag aldrig chansen mer. Vad jag ångrar mig! Guido, han gjorde aldrig något av elakhet. Guido, han älskade människorna.

Kajsa Ekis Ekman
Kajsa Ekis Ekman 

Är frilansskribent, författare och ledarskribent för Dagens ETC. Aktuell med boken ”Om könets existens – tankar om den nya synen på kön”.