Ledare. Ulrika Lindahl.

2020-06-09 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Med berått mod har äldreomsorgen sänkts

Trots att alla nu säger att villkoren i äldreomsorgen måste förbättras, verkar Löfven fortfarande agera som att han är bakbunden av januariavtalets skrivningar om sänkta skatter.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det har varit partiledardebatt och coronakrisen har debatterats. Populisterna har vaknat efter några månaders tystnad och när SD kräver statsepidemiologen Anders Tegnells avgång för att Sverige inte har lyckats skydda de äldre så anklagar KD:s Ebba Busch regeringen för att med ”berått mod” ha låtit coronan spridas.
Att Tegnell avgår kommer inte att rädda äldreomsorgen. Stoppade flyg på Arlanda i februari hade inte heller räddat äldreomsorgen. Det är mycket vi inte vet än om den svenska coronastrategin, om hur lyckad eller misslyckad den har varit, men en sak vet vi: Hälften av de som har dött hittills bodde på äldreboenden och en fjärdedel hade hemtjänst.

Coronapandemin har slagit hårt mot en nedrustad äldreomsorg och finns det någonting som vi kan anklaga svensk politik för, både sittande regering och tidigare alliansregering, så är det att med berått mod ha prioriterat skattesänkningar framför en fungerande välfärd.

Sedan 90-talet har Sverige sänkt skatterna mest i västvärlden. Allra mest under alliansregeringens dagar och allra mest för de rika. När Fredrik Reinfeldt (M) avgick hade skatteintäkterna minskat med ungefär 300 miljarder jämfört med år 2000. Jobbskatteavdrag, slopade arvsskatter och slopade förmögenhetsskatter har ett pris. Mindre pengar till välfärden och en pressad äldreomsorg. Fler äldre att ta hand om per anställd, låga löner, otrygga anställningar. Färre som får hjälp över huvudtaget, trots att behoven ökar. Om du inte är äldre och rik förstås och kan köpa dig hjälp på den privata marknaden och göra generösa rut-avdrag. Men få är så rika.
De senaste årens socialdemokratiskt styrda regeringar har inte vänt den här trenden. Efter Januariavtalets avskaffande av värnskatten är den sammanlagda skatten för höginkomsttagare nere på nivåer som vi inte har haft sedan 60-talet. Det är klart att det känns.

I partiledardebatten anklagas Stefan Löfven (S) från höger och från populisterna för att ha slarvat bort skyddet av de äldre. Han svarar att statusen på äldreomsorgen måste höjas men han missar att ta upp vad man behöver för att kunna göra det – mer pengar, större skatteintäkter. Istället är det Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som får lyfta det självklara sambandet. Att vi nu betalar priset för årtionden av skattesänkningar och neddragningar. Ulf Kristersson (M) duckar den direkta frågan om hans parti har satsat på skattesänkningar istället för att rädda äldrevården med att krävs en ”lite mer djupsinnig analys över exakt vad som brustit i äldreomsorgen”. Men det går inte att analysera bort det faktum att finns det inte pengar så finns det inte god omsorg, hur djupsinnig den analysen än är.
Trots att alla nu säger att villkoren i äldreomsorgen måste förbättras, verkar Löfven fortfarande agera som att han är bakbunden av Januariavtalets skrivningar om sänkta skatter. Men läget är ett annat nu.

Carl Tham, tidigare S-minister, säger det rent ut i en debattartikel i Aftonbladet. Det som Löfven inte säger. Det handlar om pengarna. Vi har dålig beredskap och förmåga att hantera en epidemi därför att landet är allvarligt försvagat av besparingar, privatiseringar, marknadiseringar och konkurrensfanatism. Löfven håller fasaden uppe eftersom något annat hade inneburit en betydande självkritik riktad mot den egna politiken under flera decennier, skriver Tham.
Men det är dags att låta fasaden rämna. Erkänna att borgerligheten, samma borgerlighet som nu pekar finger åt regeringen, har fått sätta agendan alldeles för länge. Visa vad det faktiskt är som sätter människors liv på spel. Socialdemokraterna behöver inte försöka rädda borgerlighetens ansikte. Vi kan tjafsa om det är kommunerna, regionerna eller staten som bär det största ansvaret, men det blir oviktigt så länge varken kommunerna, regionerna eller staten har tillräcklig styrka för att göra skillnad.

Sverige har tagit en extrem position i sin coronastrategi. Kanske utifrån en kvardröjande uppfattning om att Sverige är extremt i världsmåttstock, med en väl utbyggd och gemensamt finansierad välfärd. Men det är inte längre sant. Vi börjar bli högst genomsnittliga.

Men det är dags att våga säga att vi ska ta oss igenom det här och sedan ska vi höja skatterna. För de rika. Den rikaste procenten, som har fått se sin ekonomiska standard höjas med 330 procent jämfört med 1995, de ska vara med och betala.