Ledare. Andreas Gustavsson.

2020-04-23 03:00
För den franska busschauffören Brahim ­Zorroiki är det inget alternativ att sitta hemma. Han ­måste jobba – och för miljarder människor världen över är det likadant. Bild: Emma Dedorson / Dagens ETC
För den franska busschauffören Brahim ­Zorroiki är det inget alternativ att sitta hemma. Han ­måste jobba – och för miljarder människor världen över är det likadant.
Puffetikett
Dagens ETC

Hur högt värderar vi egentligen livet på den andra sidan?

Viruset är blint, det drabbar alla – om det inte vore för att samhället fördelar riskerna. Så frågan är genuint obehaglig för att den skär genom våra politiska varelser och får oss att spricka som människor.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När det här till sist är över, när viruset hanterats med hjälp av vaccin eller flockimmunitet, vad som nu kommer först, kommer jag inte att minnas slagfältet där epidemiologer och upphetsade amatörer fäktades med alla möjliga och omöjliga kurvor. Jag kommer att glömma de osunda, haveristiska angreppen på Anders Tegnell. Jag kommer att glömma de lika osunda, okritiska hyllningarna. Så fungerar min hjärna.

Men jag vet att jag kommer att minnas Brahim Zorroiki i franska förorten Seine-Saint-Denis, där väldigt många fler dör av covid-19 än i övriga befolkningen. Kan han inte absorbera information? Ja, det är vad högerextrema hävdar, både där och här. Att förorten skulle dra viruset till sig på grund av något slags kulturell utvecklingsstörning.

De är ju inte som vi.

Nej, de är ju inte det.

Medan många av vi har privilegiet att spinna en kokong runt oss själva – tack vare förstående arbetsgivare, hemleverans av mat, rymliga lägenheter, tillgängliga landställen och snabba internetuppkopplingar – så har de inga förutsättningar.

”Många som bor här tar fortfarande bussen för att åka till jobbet. Det är de som blir sjuka. Eller det är vi som blir sjuka menar jag – jag har en kollega som redan insjuknat”, säger busschauffören till Dagens ETC.

Samhällsbärare.

Deras arbeten är för viktiga. Deras lojalitet är för stark, deras ekonomi är för svag. Så de jobbar när vi är hemma, om vi har vett att hålla oss hemma.

För många verkar det vara svårt att föreställa sig en tillvaro utan valfrihet, eller ens föreställa sig mellanrummen, det som inte är innerstad eller villakvarter. Istället befinner vi oss tydligen i fasen där vi ska berätta för varandra om hur karantän påverkar oss. Hur många krönikor om att varva Netflix klarar Sverige?

Om förkastningslinjerna genom samhället tidigare var diffusa – nej, det var de inte – är de nu så uppenbara, så provocerande, så särskiljande, att det måste till en viljehandling för att ignorera dem.

Det handlar naturligtvis om klass. I land efter land. I varje urban marginal. Paris. New York. London. Madrid. Antwerpen. Mumbai. Stockholm.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

”Det är så världen fungerar”, säger Winston med en axelryckning, han kommer inte att sluta pendla in till city från Järva – där spridningen av corona varit våldsam och dödlig – för att diska på den fina restaurangen som håller öppet genom pandemin, som är en favorit när Östermalms familjer ska ha generationsöverskridande middagar, för om han inte dyker upp så tar någon annan hans plats.

Viruset är blint, en rättvis ockupant.

Det drabbar alla.

Om det inte vore för att samhället fördelar riskerna.

Winston gör sig inga illusioner. Han talar om sig själv som en drönare. Det är inte hur han identifierar sig, det är hur han vet att andra identifierar honom. Och vad ska jag säga till honom? Finns det något påtagligt som visar att nej, samhällets respons är solidarisk, vi ställer inte våra behov före, vi accepterar inte att någon offras?

Jag ser Brahim Zorroiki hålla upp den minimala flaska med alkogel han fått av sin arbetsgivare.

Jag ser Winston ge upp om att något skulle kunna förändra hierarkierna, ge honom en annan roll än förbrukningsvara när andra blir sugna på gratinerade skaldjur.

Jag ser corona dra fram som en slåttermaskin bland minoriteter, ta fart när det möter fattigdom och trångboddhet och ständig exponering. Sju gånger fler somalier. Fem gånger fler turkar. Tre gånger fler irakier. Dubbelt så många eritreaner, syrier och iranier. Det är så det ser ut i Sverige, enligt Folkhälsomyndigheten.

Jag ser hemtjänstens personal, alla som hjälper min 85-årige pappa, nekas skyddsutrustning.

Jag ser Foodora bedyra att buden ska ”minimera kontakt vid överlämning av maten och undvika att beröra handtagen på leveranspåsen”, utan en bokstav om hur kunder ska bete sig för att inte smitta buden.

Jag ser en republikansk politiker i Texas:

”Det finns viktigare saker än att leva… Jag vill inte dö, det vill ingen, men vi måste ta risker.”

Han vill ta risker. Men inte för sin egen skull, utan för andras. Och deras liv är inte viktiga. Det är vad han säger. Samtidigt som amerikaner demonstrerar för att ekonomin ska återstartas, annars blir de av med sina hem och sin sjukvård. Medialt skildras de som imbecilla Trump-fantaster. Men deras desperation är hjärtslitande. Allt de drömmer om är att få komma tillbaka till sina arbeten, även om det innebär att de kan bli sjuka i covid-19. Och vi skrattar åt dem.

Det kommer ett efteråt när strategier ska utvärderas.

Gjorde vi vad vi kunde?

För de äldre.

För medborgare som befinner sig längst från den ekonomiska och politiska makten, längst från den snäva gemenskapen.

Där måste vi vara skoningslösa, inte bara mot myndigheter och beslutsfattare, utan även mot oss själva, och frågan som formulerar sig – och som börjar få svar – är genuint obehaglig, kanske för att den skär genom våra politiska varelser, drar sina förkastningslinjer genom oss, får oss att spricka som människor.

Hur högt värderar vi egentligen livet?

Livet som inte är vårt.

Livet på den andra sidan.