Ledare. Göran Greider.

2014-01-28 15:33
"Det som vanligtvis glömts bort i rapporteringen är att den sittande regeringen är folkvald", skriver Göran Greider.  Bild: Apichart Weerawong/AP/TT
"Det som vanligtvis glömts bort i rapporteringen är att den sittande regeringen är folkvald", skriver Göran Greider.

Den koloniala blicken på Thailand och Ukraina

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag har aldrig varit i Thailand och säkert kommer jag heller aldrig att fara dit, åtminstone inte på solsemester. Men sedan många år tillbaka framstår Thailand nästan som en avlägsen svensk landsända. Otaliga turister har haft det som resmål. Under och efter tsunamin flyttade landet rakt in i våra vardagsrum och därför är det naturligt att det är en hel del bevakning från Bangkok. Men vad är det för bevakning?

Sedan förra hösten har den pågående politiska konflikten i landet fått avsevärd uppmärksamhet men det märkliga är att utgångspunkten för det mesta – dock inte alltid – har varit ett slags underförstått påhejande av försöken att störta den sittande regeringen under Yingluck Shinawatra. I rapporteringen har, sedan i höstas, ofta sekvenser som visar ilskna gulskjortor på gatorna i Bankkok snabbt följts av lika upprörda folkmassor på torget i Kiev. Det underförstådda, om än inte medvetna budskapet har oftast varit: Här ska något slags diktaturer störtas av folkliga protester, och det verkar ju bra.

Thailändsk politik är korrumperad. Det är ingen tvekan om det. Men det som vanligtvis glömts bort i rapporteringen är att den sittande regeringen är folkvald. Den fick i valen ett brett stöd från framförallt landets fattiga. Den nuvarande regeringen och tidigare regeringar av samma färg har genomfört viktiga reformer för att bland annat göra sjukvården mer tillgänglig för fattiga människor. Det vänder sig de protesterande rörelserna i Bangkok mot. Här har vi alltså monarkister och nationalister som inte ens vill ha demokrati, utan helst ser landet styras av något slags teknokratregering – bestående av landets eliter – men mycket litet av det har framkommit i rapporteringen. Varje gång jag skrivit om detta har det strömmat in mejl från upprörda Thailandsturister som anser att jag förtalar demonstranterna. En del av dessa mejlskrivare menar att det vore allra bäst om demokratin avskaffades helt i Thailand, eftersom landet inte tål folkvalda regeringar.

När en forskare på Handelshögskolan, Anders Engvall, ibland lyfts fram i medierna för att ge en annan bild av konflikten – ungefär den som jag har här – klingar hans ord bort i etern på ett underligt sätt. Hur är det möjligt? Jag fruktar att det beror på att den blick som västvärlden riktar mot Thailand i grunden är kolonial. Vad är det för konstiga bråk som dessa outvecklade människor sysslar med? Är det något slags stamkrig mellan rödskjortor och gulskjortor? Vi ser inte att det till stor del är samma slags strider som exempelvis Sverige genomgick för hundra år sedan när demokratin var ung. Det är helt enkelt höger mot vänster och eliter mot fattiga. Okej, det politiska livet i Thailand är korrupt på många sätt och därför förvrids konfliktlinjerna ofta. Men mer avgörande är denna koloniala blick på Thailand.

Och så växlar blicken över till Ukraina. Vi ser bilder av sammandrabbningar mellan demonstranter och polis på torget i Kiev. Därefter intervjuas den svenske utrikesministern Carl Bildt som förvånansvärt ofta får stå för den objektiva synen på vad som sker i Ukraina. Men jag har ännu inte sett någon journalist fråga honom vad han anser om de verkligt militanta, djupt nationalistiska – och till och med svårt antisemitiska – inslagen i oppositionen. Partiet Svoboda påminner snarast om Jobbik i Ungern och har i alla fall haft broderliga förbindelser med fascistiska rörelser i Sverige. Ukraina har en fruktansvärd historia av pogromer. Och till höger om Svoboda finns ännu värre krafter.

Majoriteten av dem som protesterar i Kiev hör naturligtvis inte till dessa ytterkantsrörelser. Att den sittande regeringen är ansvarig för dödligt våld mot demonstranter är också helt klart. Vore jag en ung människa i Kiev skulle även jag vilja ha bort regeringen. Men det är märkligt att rapporteringen från Ukraina i så liten grad berört dessa ändå mycket starka högerextrema element i oppositionen och heller inte så ofta nämner att president Janukovytjs regering är folkvald – i ett land som är genuint kluvet i en västvänlig och i en östvänlig del.

Här är det en annan, mer komplex kolonial blick som riktas österut, formad både av några sekler av rysskräck och av ett halvt sekel av amerikanisering. På något sätt har de flesta västeuropéer exempelvis lyckats förtränga det faktum att Nato, en överlevande dinosaurie från kalla kriget, sedan många år expanderat i österled. Vi ser den ryska skuggan falla över Ukraina och den är skrämmande, det menar jag också. Men vi ser inte den västliga skugga som också faller över landet.

Vi ser på världen med våra medier som ögon och det är inte alltid vi ser klart.