Ledare. Göran Greider.

2021-06-16 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Därför har rödgröna inte den majoritet som de borde ha

Dilemmat är reellt. I takt med att samhället har nyliberaliserats har det helt enkelt blivit svårare att nå fram med generella argument för fördelningspolitik.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Varför går det egentligen så pass dåligt för de samlade rödgröna partierna? Och varför är den samlade högern så pass stark? Någonstans är det verkligen en gåta. Samhället står inför ett klimat- och miljönödläge samtidigt som klassklyftorna rusar och ändå samlar de rödgröna partierna ingen majoritet av väljarna. Än mer gåtfullt är att det högerkonservativa blocket, tillsammans med ett nyliberalt centerparti, samlar runt 60 procent av väljarkåren.

Har svensk politik liksom politiken i stort i västvärlden hamnat i följande dilemma: De flesta ser att ojämlikheten och risken för otrygghet ökar och att kanske deras barn riskerar att få ett sämre liv än de själva – och då rustar sig vanligt folk med att i första hand värna det egna intresset.

Den högerpopulistiska våg som gått och går genom världen har sin rot i detta. Att så pass många arbetarväljare lagt sin röst på allt från Donald Trump till Jimmie Åkesson och därmed röstat mot sina egna långsiktiga intressen vittnar om en ny logik, som är en svår utmaning för vänstern och arbetarrörelsen.

Ta pensionssystemet. Det är uselt. Alla vet det. Men läget har blivit sådant att nästan ingen tror på att pensionerna kommer att förbättras, tvärtom. När den politiska, kollektiva vägen till en nödvändig pensionsreform tycks stängd – då lyser istället den privata vägen fram desto klarare.

Det är faktiskt så man får förklara att det blev en rätt stor folklig upprördhet när Socialdemokraterna hotade med att beskatta de så kallade ISK-kontona där de allra rikaste hittat ett sätt att undgå skatt. Jodå, borgerligheten tog förstås genast chansen att framställa en helt rimlig beskattning av de rikaste som något som skulle drabba vanliga småsparare. Men att den propagandan fick så pass mycket styrka beror antagligen på att det hos många normalinkomsttagare finns en rädsla för att en väg till privat lösning på de usla pensionerna ska stängas, när de också ser att den kollektiva politiska vägen verkar vara stängd.

I Aktuellt kunde vi nyligen se hur SD:s Oscar Sjöstedt red ut som småfolkets försvarare i frågan om ISK-kontona, och taktiken byggde på att helt enkelt mörka hur sparformen gynnar de allra rikaste.

Magdalena Andersson (S) försvarade sig hyggligt, men var ändå defensiv: Rädslan för att oroa småspararna var starkare än ilskan mot de allra rikastes väg till skattelättnader.

Inom loppet av några dagar, när debatten svallade som högst, mötte jag flera mer eller mindre lågavlönade som var asförbannade över att deras sparande på ISK-kontona eventuellt skulle beskattas. En av dem var sköterska på ett sjukhus. Personen ifråga var livrädd att det lilla sparande hon hade, och som skulle ge åtminstone en guldkant till pensionärslivet, med en beskattning skulle tas ifrån henne.

Jag förstod hennes känsla men kände vanmakten: Det var lögn i helvete att nå fram med argumentationen att mer pengar från de riktigt rika måste dras in skattevägen för att inte minst vården behöver dessa pengar.

Det är det där jag tycker mig se på område efter område: Folks oro över en kommande svajig framtid växlas in i borgerligt tänkande.

Något likartat gäller marknadsskolan. Trots att till och med de flesta borgerliga väljare är mycket kritiska till vinster i välfärden vinner ändå denna kritik inget genomslag hos de borgerliga partiledningarna (i denna fråga är de faktiskt faktaresistenta). Och det är tveksamt om de borgerliga väljare som är kritiska i slutändan verkligen är beredda att avstå från den ”valfrihet” som ger möjligheten att sätta det egna barnet i en mer eller mindre privilegierad skola och slippa den sociala oro som skrämmer dem.

Jag kan inte se annat än att det är en långtgående privatisering av våra medvetanden som ägt rum under loppet av bara några årtionden. När samhället tippar över i nyliberal riktning uppstår ett slags självförstärkande återkopplingseffekt, ungefär som i frågan om klimatet på jorden: Det blir varmare därför att det blir varmare. På samma sätt som privatiseringstänkandet ökar på grund av privatiseringar. Utrymmet för det gemensamma krymper medan det privatiserade tänkandet ökar. Det blir kort sagt värre för att det blir värre.

Dilemmat är reellt. I takt med att samhället har nyliberaliserats har det helt enkelt blivit svårare att nå fram med generella argument för fördelningspolitik. Den som för fram sådana argument stöter allt oftare på en mur av egenintresse.

Att en fastighetsskatt borde återinföras borde ju vara mer eller mindre självklart – inte ens ekonomerna invänder – men ändå möter man hos människor som har allt att vinna på en sådan skatt, som skulle ge mer resurser till välfärden, ändå ofta en spontan motvilja. Är rädslan så stark för att man en dag ska sitta på en högt taxerad fastighet och tvingas betala en massa skatt?

Jag vet inte. Jag är ju ingen principiell pessimist. Saker och ting kan ändras. Klimatnödläget och det djupnande klassamhället kommer till slut att kräva något annat än de enkla marknadslösningar som högern och nyliberalerna står för. Men just nu är läget det att det blir varmare för att det blir varmare och mer privatiserat för att det privatiseras och då är det hos många väljare det kortsiktiga egenintresset som premieras.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.