Ledare. Lotta Ilona Häyrynen.

2021-10-19 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Även kulturkriget måste ha spelregler

Är det verkligen rimligt att överhuvudtaget publicera en nyhet med namn, bild och aktuell skola om en lärare som står i en konflikt med ett enskilt barn?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Den senaste veckan sögs allt syre i den mediekritiska debatten upp av en publicering som handlade om ett barn. Expressen hade publicerat en närgången text av Alexandra Pascalidou med namn, foto och videoklipp på ett tidigare försvunnet barn som omhändertagits under LVU.

Historien om texten och publiceringen som sådan är avklarad när detta skrivs. Pascalidou håller själv inte med, men resten av mediesverige var snabbt överens: namnpubliceringen borde inte ha gjorts. Man borde inte ha fotat ett barn med familj mitt i ett trauma. Expressen skrev om hela texten, Medierna i P1 gjorde ett kritiskt reportage.

Låt oss därför vända blicken till ett annat barn som var aktuell i medieflödet förra veckan, men som fick långt mindre utrymme i samtalet om pressetik.

Alla som fått ta del av läsningsstatistik vet mycket väl att det som får folk att klicka till är allt som handlar om migration, feminism eller – aktuellt för denna text – transpersoner. Ämnet är hett i samtidsdebatten. Min ledarsidekollega Kajsa Ekis Ekmans bok ”Om könets existens” blev en storsäljare av en anledning. Många vill tala om det. Om "transfrågorna".

Därför var det heller knappast konstigt att nyheten om läraren Selma Gamaleldin som sparkades efter att ha vägrat kalla en elev “hen” snabbt fick spridning i nyhetsmedier. Aftonbladet slog upp stort. SVT bjöd in till debatt. En brandfackla kastades rakt in i identitetsdebatten om PK-Sverige. Gamaleldins eget klipp om händelsen har över 100 000 visningar på Facebook.

“Finns inte lärarna där och kämpar för barnen så kommer barnen att gå under i det här”, menade läraren.

Så man undrar, var fanns barnet?

För en vecka sedan fick vi svar.

I ett långt reportage i Aftonbladet intervjuar journalisten Natalia Kazmierska både eleven och elevens föräldrar. I reportaget får hen namnet “Saga”, men heter egentligen något annat. Saga är, av allt att döma, en helt vanlig grundskoleelev. Enda skillnaden är att acceptansen och insikten om att ha en flytande könsidentitet fick Saga att må bra och känna sig hel. Det var, enligt både Saga och familjen, vad Gamaleldin som lärare förvägrade Saga.

Det är poänglöst att ta den så kallade transdebatten mot Gamaleldin i den här texten. Hon är aktiv i Kristna värdepartiet och har rotat sina åsikter exakt där hon står, kosta vad det kosta vill och oavsett vad Saga någonsin sagt med sina egna ord. Frågan här är en annan.

Symptomatiskt för hela frågan är bemötandet föräldrarna fick efter att ha frågat SVT om att få yttra sig i den debatt man bland annat bjudit in Gamaleldin till. Det nekades, med motiveringen att debatten inte handlade om Saga, utan var “principiell”. Som om frågan handlade om nästa budgetmotion och inte om faktiska levande människor. I det här specifika fallet om ett barn.

Kränkningen borde egentligen vara uppenbar, liksom publicitetsskadan för individen vare sig Sagas namn någonsin skrivits ut eller inte. I Kazmierskas reportage vittnar familjen om att de just nu är utsatta för en hot- och hatstorm. Sagas personuppgifter och verkliga identitet har fått spridning på sociala medier. De bad aldrig om att Sagas identitet skulle bli en fråga för riksnyheterna. I och med debatten har de känt sig tvungna att gå ut med sin berättelse.

Känslan av tvång är inte ovanlig. Kulturkriget och medias vilja att skapa debatt kring transfrågorna får många transpersoner att gå ut med sina namn och identiteter för att kunna delta och säga emot, vare sig de vill vara öppna eller inte. För individen kan det få stora konsekvenser. Respekten för en sådan verklighet lyser alldeles för ofta med sin frånvaro.

Det är dags för både publicister och debattörer att besinna sig i sin nyfikenhet, sitt grävande och sina teoretiseringar över andra människors kroppar och liv.

Är det verkligen rimligt att överhuvudtaget publicera en nyhet med namn, bild och aktuell skola om en lärare som står i en konflikt med ett enskilt barn?

Knappast. Även kulturkriget måste ha spelregler och varje debatt som handlar om människor måste ha etiska gränser, hur många klick debatten än kan generera.

Lotta Ilona Häyrynen
Lotta Ilona Häyrynen 

Socialdemokratisk frilansskribent. Hon skriver regelbundet om klass, internet, socialdemokratins själ och existentiellt lidande.