Recension.

2021-10-22 14:00
Elisabeth Moss, Owen Wilson och Tilda Swinton ur Wes Andersons ”The French Dispatch”.  Bild: Press
Elisabeth Moss, Owen Wilson och Tilda Swinton ur Wes Andersons ”The French Dispatch”.
Puffetikett
Dagens ETC

Wes Andersons nya film är som NK:s julskyltning

Ett gytter av stjärnor gör ingen kosmisk upplevelse. Kristin McMillen är måttlig imponerad av Wes Andersons nya film. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Det krävdes en poster ­inspirerad av The Beatles ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band” för att få med gyttret av megastjärnor som medverkar i Wes Andersons ”The french dispatch”. Och det är inte konstigt, eftersom den nästan två timmar långa filmen rent praktiskt består av en handfull novellfilmer. Tema: Stad, kultur, politik och mat. Allt berättat genom ett visuellt fyrverkeri av teaterinspirerade rullande kulisser, växelverkan mellan svartvitt och färgsprakande samt kameraåkningar i avancerade varianter av den gamla Tiktok-trenden ”Mannequin-challenge”, där alla skådespelare fryser i poser som på en stillbild. Tempot är skyhögt.

Ramberättelsen utgår ifrån en The New Yorker magazine-­inspirerad tidningsredaktion kallad The french dispatch där chefredaktör Arthur Howitzer Jr. (Bill Murray) går igenom det nummer som ska bli hans sista. Fyra separata ­historier rullas ut från magasinets sidor: En ­guidad citytur av en baskerklädd Owen Wilson, en kulturartikel om en galen och fängslad konstnär (­Benicio Del Toro i toppform) och ett ­politiskt reportage där ­Timothée Chalamet som ung kedjerökande idealist piskar upp ett studentuppror som får sin final i ett schackparti.

Avslutar gör ett märkligt matreportage av en legendarisk skribent (Jeffrey Wright) om en köksmästare (Stephen Park) som hamnar mitt i ett kidnappningsdrama.

Alla ska me! Inte bara i princip hela Hollywoods A-lista, utan även alla möjliga lager i historierna, insprängda som ännu ett knasigt sidospår. Till sist börjar man misstänka att det mest handlar om att få bygga upp ytterligare en fantastisk miljö.

Det tog inte många år i ­branschen innan Wes Anderson hittade sin säregna filmstil där estetisk perfektion ofta mötte humoristiska historier om dysfunktionella familjer med emotionellt frånvarande fäder, som i ”The royal Tennenbaums” (2001) och ”Life aquatic” (2004). Efter ”The Grand Budapest ­hotel” (2014), som av många anses vara hans mästerverk, verkar regissören nu fullt förståeligt famla med att hitta vidare.

Men där stop motion-filmen ”Isle of dogs” (2018) var en lyckad fabel om en kattälskande japansk borgmästare som vill utrota alla hundar, blir ”The french dispatch” aldrig mer än snygg estetik. Det är späckat av lustiga karaktärer, minutiöst välkomponerade fotovinklar och ”quirky” rollfigurer med repliker som ”Morra lagom, din dömde mördare!”. Men i brist på fördjupande trådar i berättelsen känns det efter ett tag mest som att titta på NK:s julskyltning: Förtrollande fint, men också otillfredsställande tomt på substans. Det blir en svag trea.

The French Dispatch

Betyg: 3 av 5

Regi: Wes Anderson

Med: Owen Wilson, Bill Murray, Léa Seydoux, McDormand, Tilda Swinton, Adrian Brody, Edward Norton, William Dafoe, Jason Schwartzman, Jeffrey Wright, Saoirse Ronan m.fl.

Biopremiär: 22 oktober