Kultur & Nöje.

2021-10-23 13:02
  • Ásta Fanney Sigurðardóttir.  Bild: Saga Sigurðardóttir
    Ásta Fanney Sigurðardóttir.
  • Lana Del Rey.  Bild: Wikipedia
    Lana Del Rey.
Puffetikett
Dagens ETC

Lyriska blommor mot samtidens hårdhet

De kommer med blommor och ett komplicerat ­förhållande till tiden: amerikanska singer-songwritern Lana Del Rey och ­isländska multikonstnären Ásta ­Fanney Sigurðar­dóttir – båda aktuella med sina debutdiktsamlingar i svensk översättning.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

I Ásta Fanney Sigurdardóttirs bok ­”Evigheters evighet”, utgiven av ”Årets poesiförlag” Rámus, skildras två typer av resor sammanflätade. En fysisk som äger rum längs järn- och motorvägar, på hållplatser och flyg, och en som snarast påminner om en psykedelisk tripp där skeendena uppfattas genom ett utvidgat medvetande.

”nu så är husena borta

fötterna åker tåg på rälsar

koordinater och kartor

i fem sinnesstreck öga såpa ­blomma bagge plommon”

Blommor och tid återkommer på en mängd olika sätt. Men oftast handlar det om blommans egenskap av både symbol och växt som sträcker ut den mot evigheten och som på så vis bildar ett slags ideal åt diktjaget. ”jag tar ut mot evigheters evighet// och högerfickan är full av förlåtelse/ och vänsterfickan är full av skam”.

När Sigurdar­dóttirs diktsamling utkom på Island 2012 ­utnämndes den till en ­”avantgardistisk ­klassiker”. Huruvida den håller måttet för det är för tidigt att säga. Men boken har onekligen en dragningskraft även i de mest absurda scener. Inte ens när vitt måsbajs börjar smetas ut i dikten – ”baja baja dom bajar på stränderna groparna stenarna” – rynkar jag på näsan. Det är som att titta på en dansföreställning där man fascineras av koreografin, kropparnas kapacitet och energi utan att egentligen begära en förståelse av det. Att denna avancerade dikt fungerar så bra på svenska är John Swedenmarks förtjänst.

I Del Reys bok ”Violet bak­längesböjd över gräset”, utgiven på det pigga småförlaget Lil´Lit, kämpar ett diktjag med att ­närvara i nuet. Temat märks genom dagboksaktiga resonemang, reflektioner över vad någon sagt eller gjort, berättande stycken kring flyg- och seglarlektioner och avslutas triumfatoriskt med haikus:

”Jasmin i luften

bördan av att vara känd

känns så tydlig nu”

Förhållandet till tiden är på romantiskt manér mot­stridigt. För att komma i ­kontakt med nuet måste diktjaget hämta intryck ur en föreställd förfluten oskuld, till exempel barndomen eller amerikanskt 1950-tal. Blomman hos Del Rey är därför oftast något redan plockat. Den återfinns i mönstret på en klänning, mellan diktjagets händer efter en separation, och inte minst på några av de många foton som löper parallellt med texten i denna hårt estetiserade bok.

För de som har följt Del Reys musikkarriär kommer det nog inte som en överraskning att hon även på boksidan ger starkt uttryck åt romantik. I ett decennium har hon lyckats göra den svärmiska posen levande, till något som känns. Men den poesi som finns i hennes musikaliska uttryck saknas tyvärr i dikterna. Alltför ofta hejdas jag av haltande diktrader som – även om originalet ibland är något bättre – inte ens den mest rutinerade översättaren hade kunnat rädda. Valet att låta musikjournalisten Fredrik Strage göra jobbet är därför inte helt tokigt. Som kuriosa för ett hängivet Del Rey-fan är boken naturligtvis ett måste.

Det poetiska med boken stannar vid titeln – kongenial i sina subtila kontraster mellan statiskt och levande, lila och grönt, kultur och natur. ”Violet baklängesböjd över gräset” är ensamt starkt stoff till en diktsamling, som dock ännu väntar på att skrivas.

Kanske har det varit Del Reys intention att göra en ofärdig bok. De sista sidorna består av bilder intill tomma linjerade sidor, som en inbjudan till läsaren att fortsätta skriva. I teorin är det vackert, ett perfekt koncept över ett undanglidande alltjämt pågående nu. Men till den som vill skriva poesi rekommenderar jag andra diktsamlingar att inspireras av. Möjligen med Del Reys stämningsfulla låtar som bakgrundssound.

Sigurdardóttir och Del Rey delar trots sina olikheter som författare ett intresse för romantiskt tankestoff. Kanske säger det något om vår tid. Det är åtminstone inte första gången som poeter i ett hårdnande samhälle tar till blommor – som protest eller bara för att härda ut.