Krönika. Nathan Hamelberg.

2014-03-06 20:54
Krav på hårdare tag kommer när det inte finns konstruktiva idéer om vad politiken bör göra, skriver Nathan Hamelberg.  Bild: Bertil Enevåg Ericson/TT
Krav på hårdare tag kommer när det inte finns konstruktiva idéer om vad politiken bör göra, skriver Nathan Hamelberg.

"Vi måste kräva att politiken kommenderar andra resurser än bara polisiära"

Tipsa om artikeln via e-post

Viss kritik bör riktas mot just polisen, annan mot politiken. Polisen har att lyda när politiken kommenderar; men vi måste kräva att politiken kommenderar andra resurser än bara polisiära.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Att poliser öppet kritiserar den egna myndigheten hör inte till vardagen i Sverige, givet den starka kårandan. Det är svårt att tänka sig någon yrkesgrupp som det tycks mer om. Vad de bör göra, vad de gör fel, att de inte gör något fel och att de borde ta i hårdare och sluta dalta. Kritik av polisens agerande avläses slentrianmässigt som kritik av dess existens. Förra veckan skrev polisen Martin Marmgren en tänkvärd artikel om polisens förmåga att ta kritik. Hur ser kritiken ut då?

Synen på polisen är genompolitiserad. De flesta uttalanden om dess agerande är tyckande om samhällets rättvisa eller orättvisa. Tyckande om vilka som förtjänar vad de utsätts för, att polisen är oskyldiga om ungdomar kör ihjäl sig efter att ha jagats av nämnda polis, eller omvänt, att de som drabbats av våld vid ingripanden är oskyldiga. Det startas Facebooksidor – alltid genomsållade av högerextrema kommentarer – till stöd för polisen efter ingripanden med dödlig utgång. 

Synen på polisen som buffert mot buset i samhället föregår fakta i målet. Vilka har de ingripit mot? Tar de i med hårdhandskarna mot ekobrottslingar, nazister eller kopplare gör vänstern och feminister vågen, i övrigt är det ett stalltips att ju längre högerut på den politiska skalan desto starkare hejaklacksbeteende. Om Sverige är en meritokrati är polisen rättvis, basta! Kritik från hemlösa, rasifierade och ”svaga grupper” i samhället ses som provocerande gnäll. Kritiken möts alltid av implicita tacksamhetskrav; jämförelser à la ”vill du ha det som i Saudiarabien?” och så vidare. 

Kritik av polisen läses – både korrekt och inkorrekt – som en kritik av Sverige som ett orättvist samhälle. Krav på hårdare tag kommer när det inte finns konstruktiva idéer om vad politiken bör göra. När bostadspolitiken är åt helvete, sociala insatser är brandkårsutryckningar, kulturen ett skämt – när det börjar brinna som resultat av det, då kommer kraven på (mer) poliser och hårdare tag. Som nu i Tensta-Rinkeby, och i Vårberg.

Jag är inget fan av poliskåren – som myndighet har den Reva-projekt, rasprofilering i vardagen och romregister på sitt samvete. Marmgren skriver: ”Jag tror att Sverige har en av världens bästa och mest humana poliskårer.” Jag vet inte vad man ska säga om det: vad jämförs Sverige med? Att polisingripanden slutat med dödlig utgång dubbelt så många gånger (per capita) i Sverige som i våra nordiska grannländer? Att Sverige på 90-talet var effektivast bland EU-länder på att verkställa avvisningar av de som fått avslag på asylansökan? 

Jag håller det inte för omöjligt att svensk polis skulle hamna högt i rankingen om vi hade måttstockar på humanitet. Nu har vi inte det. Vad vi garanterat har är en förintande kritik mot polisen på grund av ineffektivitet, skrikande siffror om låg uppklarningsprocent av brottslighet. Måste kritik av svenska myndigheter komma med en bifogad lojalitetsförklaring?

Vad jag är ett fan av, är att skilja på vilken kritik som bör riktas mot just polisen, och vilken som snarare bör riktas mot politiken. Polisen har att lyda när politiken kommenderar; men vi måste kräva att politiken kommenderar andra resurser än bara polisiära.

Tipsa om artikeln via e-post

Veckans bästa

• Att feminismen och vänstern tvingats ta frågor om inkludering och exkludering på allvar.

Veckans sämsta

• Att lösningen på de strukturella problem som dessa frågor utgör lätt reduceras till att ta ställning för eller emot individer. 

Nathan Hamelberg
Nathan Hamelberg 

Aktivist, antirasist, debattör och dj.