Krönika. Stefan Sundström.

2020-01-01 09:00
Puffetikett
Dagens ETC

Vi håller oss inne i våra lådor och tittar på våld på våra skärmar

Det hittepå-Malmö som målas upp av SD i Staffanstorp och av Sylvi Listhaug i FRP är en krigszon som får folk att inte våga sig dit.

 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Hade några fina dar i Malmö mitt under höstturnén. Jag hade börjat fotografera mina morgonpromenader som en slags rutin, jag går ju mest i parker och så, det blir inte så urbant om jag kan undvika det.

Så jag går där i novembergryningen och fotograferar kajor och måsar. Och Öresund.

Så lägger jag ut bilden på Instagram och skriver under den: Goa Malmö!

För jag tycker Malmö är klart skönast att vara i av dom svenska tre större städerna. Folk pratar med varann.

Fortfarande.

Då får jag en del märkliga kommentarer: Oj,var försiktig!

Välment kanske, jag går inte in i dom där grejorna på Instagram, jag förstår ju undertexten, men jag skriver tillbaks: Jajamensan, alltid försiktig och så en liten smiley.

Men jag undrar.

Kanske är det så att folk tror att det är farligt att vara i Malmö? Fans till mej till och med, som förhoppningsvis något så när delar min syn på världen, kanske dom också tänker att det har blivit så mycket våld att dom inte vågar röra sej på en del platser?

Och det är klart det är bekymmersamt med dom här morden och sprängningarna, en död människa är alltid en död människa, även om han är kriminell.

Men som alla vet, eller borde veta, så är den statistiska risken att råka ut för våld i storstäder mindre nu än vad den var på 90-talet.

Om man inte håller på med till exempel försäljning av narkotika eller nåt annat kriminellt. Då har risken ökat betydligt.

Jag minns när Lasse E. dog. Han blev ihjälslagen utanför Farsta tunnelbana. Det var längesen, nån gång i mitten på 70-talet. Ingen blev åtalad vad jag minns, det fanns inga vittnen som ville berätta.

Men snacket gick att det var ett helt gäng som hade slagit ihjäl honom, och alla teg i förhören.

Lasse E. var en ganska galen person när han levde, en natt slet han upp en pistol och satte i ansiktet på mej, jag höll på att skita på mej.

– Ha ha, sa Lasse E. och stoppade ner pistolen i byxfickan. Han ville bara känna sej ball. Och skrämma mej.

Han var helt gränslös, förstörd av droger och sniffning.

Så det kanske inte var så konstigt att han blev ihjälslagen.

Men det var ju lika tragiskt för det.

Jag slutade hänga med människor som sysslade med droger när jag var 17-18 år, jag blev skrämd av hur dåligt folk började uppföra sej, skrämd av mina egna reaktioner på hasch. Skrämd av framtidsutsikterna.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men jag garvade samtidigt åt rubrikerna i tidningarna om hur farligt det var i Farsta, ryktena jag hörde om Farsta och Stockholm, att knarkarna rekryterade nya kompisar genom att sätta en spruta i rumpan på turistande landsortsbor när dom åkte tunnelbana. Så att dom blev fast i knarkträsket på Sergels Torg och aldrig kom därifrån.

Allt det där har ju blivit mycket värre.

Inte våldet alltså. Utan rubrikerna, rädslan, den tilltagande segregeringen mellan människor. Och sånt brukar ju leda till mer våld. I det långa loppet. Så visst är jag orolig.

Människans behov av våld verkar vara oändligt. Åtminstone i media. Varenda tv-kanal är överfull av engelska obducenter som står och pratar med brottsutredare i kaklade rum.

Människor älskar att se på dödligt, detaljerat beskrivet våld. Det blåa ljuset från platt-skärmarna lyser ut från fönstren i denna decembers snabbt påkomna skymning.

Och media ger fölk va fölk vill ha, löpsedlarna för Aftonbladet och Expressen skriker ut våldsvåg på våldsvåg. Gamla tanter, som min morsa till exempel, vågar inte gå ut längre.

Inga barn ses leka utan vuxensällskap ute längre, inte i Stockholm i alla fall.

Vi håller oss inne i våra lådor och tittar på våld på våra skärmar.

Medias klickjagande går hand i hand med brunhögerns agenda att göra folk rädda för varandra, att få folk att välkomna kameror och övervakning och se med misstänksamhet på utslagna människor.

Medias klickjagande är en väldigt
kortsiktig strategi för att överleva som media. Det går inflation i spektakulära mord, spektakulära influencers som säger extrema grejer, dokusåpastjärnor som gör extrema grejor.

För ju mer isolerade från varandra vi blir, ju mer kommer vi att knarka sensationer och snaskerier i media.

Vi har blivit så isolerade från varandra att vi inte ens tittar på varandra på tunnelbanan, vi tittar ner i skärmarna och ser skvaller om andra människor, och vi vill ha skvallret för att ha kontakt med nåt mänskligt.

Så är det i Stockholm för närvarande.

I Malmö däremot!

Där tittar folk på varann.

Jag vet att det inte är så rakt igenom, det finns ju folk som skiter i, och till och med skjuter på, andra folk i Malmö också. Men det är fan varmare där.

Och jag vet att det finns goa i typer i Stockholm. Jag känner flera.

Det finns säkert goa typer i Staffanstorp till och med. Jag är övertygad.

Man brukar skoja om tv-serien ”Morden i Midsomer”, att skulle den va sann så skulle den lilla engelska byn vara tom på folk nu.

Och det hittepå-Malmö som målas upp av SD i Staffanstorp och av Sylvi Listhaug i FRP är en krigszon som får folk att inte våga sig dit.

Att sprida den bilden är att skapa rädsla mellan människor. Och i längden mer våld.

Det riktiga Malmö är full av en massa sköna människor.

Kan jag meddela.

Plus & minus

Plus: Att Greta Thunberg står på sej och vägrar göra sej bekväm i den sköna världen av konferensande överklass. Att hon konsekvent ställer sig på aktivisternas och dom redan drabbades sida.

Minus: Att vi lägger så mycket hopp och uppmärksamhet på hjältar som Greta Thunberg. Taskigt mot henne, barnsligt av oss att passivt hoppas att nån som hon ska frälsa oss ifrån ondo. Det måste vi själva göra, med alla våra fel och brister. Ta ansvar du med.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.