Krönika. Anna Ardin.

2021-09-09 12:00
  • Underlag till grafiken är gjort av aktivisten @Justananonymo11 i samarbete med Mattias Irving och Anna Ardin.
    Underlag till grafiken är gjort av aktivisten @Justananonymo11 i samarbete med Mattias Irving och Anna Ardin.
Puffetikett
Dagens ETC

Världen blev ljusare när jag började blocka – så stoppar vi trollen

Istället för att kämpa för att orka med livet på nätet tar vi tillbaka kontrollen. Det är enkelt, går snabbt och man hjälper fler än sig själv.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Ni har säkert sett det på nätet, när den auktoritära och nationalistiska rörelsen uppmärksammar något hos en person eller organisation och hatet plötsligt väller in. Hatet som blandas med ”sakliga” frågor, arga kommentarer och till sist kanske en borgerlig ledarskribent plockar upp det. Känsloströmmar byggs upp, en fiendebild skapas och den utsatte upplever sig bli ansatt från alla olika håll samtidigt.

Det är vidrigt att vara i centrum för ett sådant skeende. Man känner sig ensam; kommunikationsavdelningen, mamma eller polisen – eller allihop – ber en att tona ner. Och det blir ungefär det man också gör: tonar ner, loggar ut och tystnar. Färre orkar eller vågar stå upp för asylrätten, religionsfriheten och andra mänskliga rättigheter. Med panikretorik, hån och tvärtomspråk tar några med en helt annan agenda bit för bit över varenda plattform, flöde och kommentarsfält.

För att hejda dem måste vi börja med att se vad de gör. Det är egentligen inte särskilt komplicerat. När den antirasistiska polisen Nadim Ghzale hamnade i fokus för näthatarnas attacker så kände jag igen deras modus operandi så väl från det som hände ärkebiskop Antje Jackelén, och rader av andra demokratiska, feministiska och antifascistiska röster. Och jag kände igen det i vad som hände mig själv i spåren av min anmälan mot Julian Assange eller kanske ännu värre: det som händer i spåren av mitt försvar för muslimers rättigheter. Hur näthatarna skrämt bort mig med samma metoder. Metoder som vi var några som hjälpte personen bakom kontot @Justanonymo11 att illustrera i kartan ”modus troll­erandi” som ni kan se här ovan: brutalisering av språket, invissling av hatiska, falska, anonyma följare, påhitt som etableras som sanningar, isolering av offren genom att attackera deras försvarare. Och så deras ständiga krav på efterlevnad av de ”schyssta spelregler” som fascisternas egna kanaler för länge sedan kastat över bord. Som en fotbollsmatch där två lag spelar med helt olika regler på samma plan.

Underlag till grafiken är gjort av aktivisten @Justananonymo11 i samarbete med Mattias Irving och Anna Ardin.
Underlag till grafiken är gjort av aktivisten @Justananonymo11 i samarbete med Mattias Irving och Anna Ardin.

I anständighetens namn, för att de inte skulle kunna anklaga mig för något, var jag länge oerhört sparsam med att blocka folk. Jag dolde kanske en och annan som skrek de allra grövsta tillmälena, för att slippa se hur de förföljde mig. Men de fortsatte se mig och använda mig som bränsle på sitt häxbål. Till slut hade jag en klump i magen varenda gång jag tänkte på att logga in. Och jag gissar att det var något liknande för Nadim, Antje och alla andra ”anständiga”, som de kallar såna som oss i Danmark, som lämnar sociala medier. ”Men det är fanimig inte nätets brunskjortor som ska köra bort någon, Det här hade inte behövt vara ett problem. Städa bort dem”, för att citera Norrköpingsbon och twittraren @beelzebjorn.

Jag insåg att jag inte är skyldig dem någonting. Tvärtom har jag ett ansvar för att inte låta ett litet, högljutt gäng skrämma bort alla andra. Jag började blocka varenda en som deltog i trollfloderna, alla som skrev att jag orsakar våldtäkter och varje anonym som använde rasisternas buzzwords och troper: falsk brotts- och bidragsstatistik, förnekelse av att SD är rasister och ord som ”vänsterblivna”, ”kulturmarxister” eller ”godhetsknarkare”. Vi måste för tusan kunna vara överens om att godhet är något bra! Jag började blocka och världen blev liksom ljusare. Trollen förlorade sin makt över mig, över vem jag får vara och vad jag får säga. Det känns plötsligt tryggt, roligt och kreativt att vara på nätet igen. Det gick att få nya vänner när taggarna inte måste vara utåt hela tiden.

Det är klart att man kan tycka att företrädare för Svenska kyrkan och polisen ska stå ut med kränkningar, i folkkyrkans, demokratins, yttrandefrihetens och allmänhetens tjänst. Det tycker inte jag, men det handlar inte ens om det. Det handlar om mer än att bara skydda sig själv och enskilda individer. Det handlar om att försvara rummet. Att säga ja till att en skrikande rasist får stanna på en gudstjänst innebär att säga nej till hans offer. Att förhålla sig neutral när en medarbetare trakasseras på jobbet gör hela arbetsplatsen otrygg. Detsamma gäller på nätet.   

Om du är journalist, influencer eller bara privatperson med ett offentligt konto, om du administrerar en sida, ett forum, ett konto för en organisation eller ett företag: blocka. Skaffa en skarp policy kring vad som inte är okej, gör den omfattande, och gör det fort.

Sedan är det bara att börja. Blocka alla som gillar vidriga kommentarer, blocka varenda en som hånskrattar på Facebook, installera script för att effektivisera processen. Blocka drevgeneralerna, de som använder nätrasisterna och deras många alias som digitala muskler, de som alltid drar hundratals hatare med sig, blocka dem även om de varit på teve eller sitter i riksdagen.

Istället för att kämpa för att orka med livet på nätet tar vi tillbaka kontrollen över våra ­plattformar. Det är enkelt, går snabbt och man hjälper fler än sig själv. Att stänga hatarna ute är solidaritet med hatarnas offer. Digitalt självförsvar är demokratiförsvar. Om vi gör det tillsammans kan vi ändra spelreglerna för samtalet på nätet.