Krönika. Linda Skugge.

2019-12-27 16:00
Puffetikett
Dagens ETC

Utan mobil och dator kan jag lika gärna lägga mig ner och dö

Stressdrömmarna plågar mig. Jag testar ”militärmetoden” som Aftonbladet skriver om. Den påstås ha en 96-procentig framgångsfaktor och att man ska somna inom två minuter.

Det funkar inte.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag har inte sovit ordentligt på flera år. De korta stunder jag sover plågas jag stressdrömmar.

Sådana där jag springer för livet för att inte komma försent. Tygväskan med datorn, anteckningsböckerna, almanackan och necessären är borta.

Utan mobil och dator kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. Jag faller ner på knä. Försöker ta djupa andetag men åstadkommer bara ett ytligt flämtande. Jag tänker att jag ska ringa min syster för att be om hjälp men kommer på att mobilen är ju borta. Jag placerar huvudet mellan knäna. Det hjälper inte. Mötet! Jävlar, nu är jag inte tidig längre. Jag måste messa dem och be om ursäkt, men … så kommer jag på att mobilen är borta. Jag stoppar handen i vänstra fickan för att ta reda på vad klockan är, men … mobilen är borta. Jag vet inte ens vad klockan är! Jag försöker minnas vad det är för dag. Är det tisdag? Eller möjligen onsdag. Jag vet inte! Busskortet ligger i mobilfodralet. Jag har inga kontanter. Hur ska jag ta mig hem till förorten? Svarta prickar dansar framför ögonen, jag behöver socker och kortison men det ligger i necessären som ligger i tygväskan som är borta.

Jag måste be en snäll tant om hjälp.

Hjälp, säger jag tyst. Hjälp.

Men ingen hör mig. Jag reser mig och börjar rusa till mötet. Bara jag inte kommer för sent så löser sig säkert det andra. Jag kan låna en telefon och polisanmäla stölden och jag kan dricka lite vatten där. Jag börjar springa det fortaste jag kan. Jag får mjölksyra direkt och alla muskler krampar. Hur kan det göra så här ont i hela kroppen av att bara springa längs en innerstadstrottoar? Hur kan jag må så här jävla risigt?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag kan inte röra mig. Kroppen är så stel att jag inte ens kan vrida på huvudet. Armarna ligger i en konstig vinkel ovanför huvudet. Jag fryser. Jag känner mig iakttagen. Kinderna är våta. Långsamt börjar kroppen slappna av så att jag kan röra armarna och jag hittar mobilen under kudden. Det här var den värsta drömmen hittills. Jag måste göra något åt de här stressdrömmarna, de dröjer kvar hela dagen och det tar timmar för musklerna att mjukna.

Jag måste sitta ett tag på sängkanten för att rummet ska sluta snurra, men det slutar inte och jag har inte tid att vänta, jag måste upp och skriva. Det känns lite som Lustiga huset, minus det roliga, när jag med ett par stora kliv tar mig fram till sovrumsdörren för att inte falla. Sedan tar jag mig till badrummet genom att stödja mig längs väggarna. Jag mår väldigt illa och magen krampar.

Som ni förstår är jag i akut behov att sova så jag bestämmer mig för att försöka mig på den sövande lek som Patti Smith skriver om i ”Apans år”.

Hon föreställer sig att hon är en sjöman på de stora valfångarnas tid och är ute på en lång resa till havs. En sjöman räddar kaptenens son från att drunkna och får som tack sova i en riktig säng, något han knappt gjort i hela sitt liv och längtar så efter.

Sängen är härligt bäddad med kuddar av dun och han somnar omedelbart.

Det funkar inte.

Jag testar ”militärmetoden” som Aftonbladet skriver om. Den påstås ha en 96-procentig framgångsfaktor och att man ska somna inom två minuter.

I korthet ska man slappna av i hela ansiktet och sedan i resten av kroppen. Man ska ägna tio sekunder åt att rensa skallen innan man föreställer sig någon av följande bilder:

Du ligger i en kanot på en lugn sjö under en blå himmel.

Du ligger i en svart sammetshammock i ett becksvart rum.

Du säger ”tänk inte, tänk inte, tänk inte” till dig själv under tio sekunder.

Det funkar inte.

Det gör heller inte fyrdubbel dos av läkare föreskrivna sömntabletter.

Men efter att ha sett Meta Isaeus-Berlins utställning Nattlogik på Waldemarsudde så händer något. Inte bara ser hennes märkliga installation av hängande dubbla stolar och sängar ut som min lägenhet när jag nattvandrar, utan jag förstår att det helt enkelt är ett meddelande. Konstnären själv menar att nattbilderna ger svar och frihet.

Detsamma berättar konstnären Helena Brunius i sin utställning på Cornelia Sojdelius gallery som har fått namnet Vargtimme.

Det finns en särskild sorts nerv om natten. Ingen kommer och kräver någonting då. Då är man fri att göra vad man vill. Som till exempel vara vaken.

För första gången sover jag en hel drömlös natt.

Plus

Alla böcker jag ska läsa i jul.

Minus

Scarlett Johanssons martyrskap i ”Marriage story”.