Krönika. Selma Brodrej.

2021-10-17 15:15
Bild: Pressbild, Dagens ETC
Puffetikett
Dagens ETC

Nej Stockholmshatare, inte ens skogen hindrar kapitalismen

Den här viljan delar Wiman med en före detta stjärnkock spelad av Nicholas Cage i filmen ”The Pig”. Den enda skillnaden mellan dem är att Cage faktiskt gjort slag i saken och flyttat ut från hippa Portland (i Wimans fall – Enskede) och bosatt sig i ett minst sagt spartanskt hus mitt i Oregons vildmark. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Precis som många andra följde jag ankdammsdebatten om Stockholm ganska halvhjärtat. Jag läste Björn Wimans text om 08-or som tar selfies med älgar och suckade, inte åt stockholmarna utan åt den sensationssökande bitterheten. Jag förstod inte vad han menade med sitt besynnerliga påstående om att “staden slutat vara en stad” och min generella känsla var att varje text på ämnet sade betydligt mer om avsändaren än om Stockholm. 

Men sedan utnyttjade jag privilegiet av att bo i en stad som faktiskt fortfarande är en stad och spenderade en söndagkväll med att gå på bio. Där såg jag en film om en man och en gris och filmen gav mig en omskakande insikt.

Jag förstod att Wimans ord om Stockholm egentligen handlar om något helt annat. De handlar om något mycket större, en vag längtan, en dröm om ett diffust förflutet som kanske aldrig existerat fullt ut men som symboliserar allt det vår samtiden inte är. I ”Retrotopia”, det sista verket av den polska filosofen Zygmunt Baumann som publicerades strax efter hans död 2017, beskrivs den här typen av längtan som ett karakteristiskt inslag i samtiden. För när framtiden är oviss och hotfull riktas drömmen om den, utopin, mot det förgångna istället. 

Livet utan padelbanor, utan elspark­cyklar, utan underlivsdeodoranter och utan ­sönderstressade zombies vars helgrutin går ut på att spendera tusentals kronor på blanka livsstilsmagasin de aldrig öppnar, ligger inte längre framför oss. För att ta oss bort från det måste vi istället röra oss baklänges, vi måste göra revolt mot tidens linjäritet genom att “flytta till ­landet” där senkapitalismen inte är lika … Sen? 

Den här viljan delar Wiman med en före detta stjärnkock spelad av Nicholas Cage i filmen ”The Pig”. Den enda skillnaden mellan dem är att Cage faktiskt gjort slag i saken och flyttat ut från hippa Portland (i Wimans fall – Enskede) och bosatt sig i ett minst sagt spartanskt hus mitt i Oregons vildmark. 

Men till Stockholmshatarnas stora besvikelse: inte ens de djupaste skogar kan hindra kapitalismen, eller för den delen: tiden, från att tränga in. I filmen markeras det genom att Cage en gång i veckan får besök av den nyrika entreprenören Amir som gasar in på gården i en gul sportbil och hämtar upp veckans fångst. För Cage är inte bara eremit utan även tryffeljägare. Med sällskap av sitt älskade tryffelsvin ger han sig ut i naturen för att rota fram skogens riktiga guld som han sedan säljer vidare till Amir. 

Att hävda att Cage lever ett lyckligt liv vore magstarkt. Men det är åtminstone hyfsat harmoniskt, fram till natten då tryffelsvinet plötsligt kidnappas. Bortrövandet sätter igång filmens huvudsakliga intrig, där Cage i sällskap med den unge entreprenören tvingas bort från skogen och in i Portlands trendigaste kvarter för att leta reda på sin gris. 

Resan leder till spännande scener från restaurangvärldens inte så väl­putsade baksida. Men det som framför allt gör filmen sevärd är att den här resan också är en resa i tiden. För om “The Pig” börjar i retrotopin, en värld utan allt det som kännetecknar moderniteten, är förflyttningen till staden också en förflyttning in i samtiden. In i ett Portland som består av allt det som Wiman föraktar.

Det är smärtsamt att se stadens förändring genom ögonen på en åldrande man som bokstavligen förlorat allt. Cage varken vill eller kan hitta sin plats i den längre. Det är med vemod han får sina fördomar om Portland bekräftade och det är med vemod jag konstaterar att filmen lika gärna kunnat utspela sig i Stockholm. 

Staden är inte den Cage drev restaurang i för tio år sedan och den är inte heller den Wiman växte upp i. Men om vi ska tro “The Pig” är lösningen inte att flytta ifrån den, staden är lika oundviklig som döden, förr eller senare kommer den och kidnappar din gris i natten. Kanske är lösningen att göra som Cage när han besöker ett trendigt inneställe som serverar rätter på “dekonstruerade, lokala råvaror”. Krossa den välkomponerade pilgrimsmusslan med en smutsig, blodig, tumme.

Plus & minus

Plus: Att restriktionerna har släppt och man får trängas på barer igen! 

Minus: Att restriktionerna har släppt och man får trängas på barer igen!