Krönika. Kawa Zolfagary.

2014-01-18 10:21

Låt oss prata om rasismens ekonomi

En kritik som antirasister och feminister ofta möter från vänsterhåll är att man pratar om mjuka ämnen, att man istället borde prata mer om hårda ämnen och klass. Frågan är om de missar att normkritik handlar om ekonomi och makt, eller om de helt enkelt inte lyssnar.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Det är svårt att inse sina egna privilegier, den meningen har blivit ett mantra för alla som på något sätt är kritiska mot rådande normer och strukturer. Oavsett om man är antirasist eller feminist så stöter man på de som sällan vill inse att de själva gynnas enbart på grund av vissa medfödda egenskaper. Man stöter också på de som anser att antirasism och feminism är mindre viktiga, strider som måste sätta sig i baksätet till förmån för den mycket mer brådskande klasskampen.

Som flykting från Mellanöstern har jag fått uppleva klassamhällets värsta sidor i kombination med rasismens. Det har gett mig kroppslig erfarenhet av såväl fattigdom som rasism. Det har också gett mig en förståelse för hur rasism och klass samverkar, det är inte två olika strider utan olika sidor av samma kamp. För mig är det därför väldigt viktigt att man inte ställer dessa saker mot varandra, för många av de orättvisor som har drabbat mig har varit en kombination av klass och rasism. Ifall vi bara bekämpar det ena kommer vi missa en stor del av förtrycket där dessa samverkar.

Det stämmer att klassamhället och den utsatthet och fattigdom den medför bidrar till att stärka rasismen, men även när Sverige hade små klassklyftor och nästan ingen arbetslöshet alls så existerade rasismen. Vårt grannland Norge är ett av världens rikaste länder, där har man inga problem med arbetslöshet och de flesta i landet har en hög levnadsstandard. Ändå har de nu ett rasistiskt parti i regeringen och landets stora medier tvekar inte att hetsa mot olika folkgrupper. Det finns alltså vissa problem som den älskade klasskampen inte kan lösa. Inte utan att man har en bredare blick, det är där antirasism, feminism och andra former av normkritik kommer in.

Jag vänder mig emot att antirasism skulle handla mer om ”mjuka” frågor, till skillnad från klasskamp. Många antirasistiska debattörer har skrivit om olika situationer där rasifierade personer inte känner sig välkomna eller bekväma. Situationer där man främst tilltalat en vit publik, där man blundat för rasism eller inte haft någon representation av rasifierade personer. Jag har själv fått känna på det, den där känslan av att inte passa in. Jag har också känt av den på grund av min arbetarklassbakgrund. Det finns gott om utrymmen där medel- och överklass känner att de har självklar tillgång till, men som vi från fattiga förhållanden känner oss väldigt obekväma i. Det kan handla om allt ifrån att äta på en fin restaurang till vilka krav man kan ställa på samhällsservicen och välfärden.

De mjuka frågorna samverkar med de hårda, precis som klassamhället samverkar med rasismen. De stärker varandra, de går in i varandra och det ena kan inte lösas utan att man även tar itu med det andra. Personer med namn från Mellanöstern som mitt eget har svårare att bli kallade till arbetsintervjuer, personer som härstammar utanför Norden får på många områden sämre vård än svenskfödda. Det är i högsta grad hårda frågor som handlar om ekonomi och makt. Det är samtidigt mjuka frågor som handlar om representation, vilka som anses suspekta, vilka kroppar vi anser vara mer tillförlitliga. Ifall fler av oss med svart hår, utländska namn och mörkare hy fanns i samhällets alla skikt skulle vi kanske inte nekas tillträde till samma saker som ni andra får.

Den moderna progressiva rörelsen måste vara kapabel att ha en bredare blick än bara klass. Arbetarrörelsen och vänstern i stort kan inte enbart lösa dagens problem med klasskamps-verktyget. Det är en Ikea-nyckel som bara kan sätta ihop en viss typ av möbler. Vi behöver använda hela verktygslådan och ta in att det finns fler former av förtryck att bekämpa. Det handlar inte om att prioritera en kamp över någon annan, det handlar om att se hur orättvisorna tvinnats ihop till ett stort garnnystan, och börja dra i ändarna som upplöser dem.

Kawa Zolfagary
Kawa Zolfagary 

Debattör, pressekreterare för Kommunal och författare till Vita kränkta män. Var fjärde vecka skriver han krönikor i Dagens ETC.