Krönika. Anna Jörgensdotter.

2013-12-30 09:00

Känslan behöver omsorg

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

”Hjälp snälla hjälp mig.” Så skriver en ung kille till Asylkommittén. Han sitter inlåst på förvaret i Gävle och ska deporteras till Afghanistan. Kvällen innan den vita bussen – som en vrångbild av andra världskrigets vita bussar – når fram till planet, sitter jag med ett fåtal andra i en biosalong och ser Margreth Olins dokumentär ”Dom andra”, om ensamkommande, utvisningsdömda killar i Norge. Filmen inleds med att en av killarna får en ångestattack och slår sitt huvud hårt i väggen. En annan av dem säger: ”Jag frågar mig vad det är inom mig som gråter. Det är hela tiden något inne i mig som gråter.”

Deportationerna till Afghanistan fortsätter hur många bevis det än inkommer på det förvärrade säkerhetsläget, livsfarligheten om du är konvertit, kvinna, ung kille i vapenför ålder, hbtq-person. Dessa bevis väger lätt. Men lättast väger känslan; skräcken, desperationen.

I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver Svetlana Aleksijevitj att ”det kvinnliga kriget är kusligare än det manliga. Männen gömmer sig bakom fakta, men kvinnorna drivs av en känsla…” Hon intervjuar kvinnor som deltagit i krig, fruktansvärda berättelser, männen lägger sig i: ”Varför ska vi lyssna på dessa fantasier?” ”Berätta nu som jag lärt dig – utan tårar och en massa kvinnliga detaljer.”

Aleksijevitj skriver: ”Mellan verkligheten och oss står våra känslor.” Det låter som ett hinder, men hon menar det tvärtom, som en länk. ”Lidandet är den högsta formen av information”.

Min äldsta går i ettan, det börjar bli allvar nu med läxor och skriftliga omdömen. Personalen försöker få bukt med tävlingshetsen som infunnit sig. Ämnet Livskunskap – existerar det ens längre? Insikten om att barn behöver förstå att de har ett värde utanför prestationen, att de, förutom att räkna och skriva, också behöver lära sig att förstå sina känslor, hur de ska kunna vara i en gemenskap utan att känna oro inför andra människors kroppar; famnar och gränser. Hur de ska orka med sin känslighet.

På min yngstas förskola är det svårt för personalen att hinna ha barnen i knäet. Ofta när jag hämtar står min dotter som i en bubbla. Hej, säger jag. Och märker hur hon får ställa om.

Att vara liten och skör blir outhärdligt i en värld som är dålig på tröst. Varje gång vi åker förbi platsen utanför Migrationsverket där de afghanska ungdomarna hungerstrejkade i våras pratar min yngsta om de ledsna människorna som låg där och sov. Och min äldsta frågar, igen: Varför fick de ingen hjälp? För dem är det en ryggmärgsreflex: det grundläggande, logiska, sambandet mellan smärta – tröst – trygghet – existens.

Omsorg är det svar som känslan behöver. Den nedvärderade känsligheten motsvaras av en nedvärderad omsorg, en värld där behovet inte står i centrum. Känslan är underlägsen byråkratspråk, marknadsspråk, konkurrensens och individualismens språk.

Aleksijevitj undrar hur vi ska kunna försvara den mänsklighet vi har i oss: ”Det finns bara en utväg: att börja älska människorna.”

Anna Jörgensdotter
Anna Jörgensdotter 

Författare och krönikör i ETC Helg.