Krönika. Martina Montelius.

2019-12-29 17:30
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Jag har varit nära att bli det värsta jag kan tänka mig

Det är dags för vad ungdomen eventuellt skulle kalla en ”reality check”. Hur mycket har jag börjat ta för givet sedan jag erövrade alla mina positioner?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Under det senaste året har jag varit mycket nära att bli något av det värsta jag kan tänka mig: en privilegierad människa som tycker synd om sig själv. Nu har det i och för sig varit lite synd om mig på det privata planet, med jobbiga händelser och situationer av det slag som drabbar de flesta någon gång i livet.

Men jag har också haft motgångar som det strängt taget inte är ett dugg synd om mig för, eftersom de är en naturlig följd av mina privilegier och min maktposition. Jag har till exempel blivit baktalad av människor jag litat på i yrkeslivet, och i mitt tycke orättvist anklagad för saker och ting i det offentliga rummet. Det har gjort mig både besviken och förtörnad. Till och med indignerad. Men när jag nu inträder i det år då jag ska fylla 45 tänker jag plötsligt: vad fan hade jag väntat mig?

Jag driver en egen teater och har en plattform i det offentliga rummet. Vem i den positionen pratas det INTE skit om? Är jag fem år? Jag har väl för höge Farao själv satt mig på mina höga hästar och tyckt mig ha rätt att bedöma kollegers kompetens och personligheter såväl i det offentliga rummet som mellan skål och vägg. Ändå märker jag hur jag så smått darrar med underläppen. Tycker att alla ska vara snälla, och att jag själv förmodligen är snällast i hela världen, samt mycket duktig som jobbar så hårt, vilket jag borde få beröm för, i stället för att bli HÄXJAGAD och KORSFÄST av mina egna förmenta bundsförvanter! Herregud.

Det är dags för vad ungdomen eventuellt skulle kalla en ”reality check”. Hur mycket har jag börjat ta för givet sedan jag erövrade alla mina positioner? Varför tror jag att samtliga i min omvärld är skyldiga att behandla mig vänligt och korrekt? De får väl göra som de vill. Inget som händer i mitt privatliv är deras fel. Inte hur jag känner mig heller. Men i dessa tidevarv då räkenskaper görs upp mellan människor blandar jag kanske ihop mina trätobröder och -systrar med personer som på riktigt har förgått sig mot mig, och som borde ha tvingats krypa till korset för länge sedan?

Ja, kanske finns en del förflutna oförrätter från vilka jag inte gjort mig riktigt fri, svulster som spricker upp när jag hamnar i skottelden av helt naturliga skäl. I så fall måste jag försona mig med dessa svulster, så att jag inte riskerar att bli en farlig makthavare. En som instinktivt går i försvarsställning och tappar fattningen vid oförrätter, eller vid skälig kritik.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Min gissning är att fler än jag har klättrat på samhällsstegen ur en mylla av underlägsenhet och olika sorters utanförskap. Även många år efter att man lämnat den konkreta utsattheten bakom sig kan själva känslan dröja kvar som en vag klangbotten under allt man är med om. Det är inte enbart av ondo. Längtan efter upprättelse, kanske till och med revansch, är en ypperlig drivkraft. Men har man som jag lagt på sig ett rejält lager muskulatur i form av handlingsutrymme och röststyrka gäller det att vara medveten om att man inte längre inför omvärlden framstår som påfallande skyddsvärd.

Det innebär att själen behöver växa i den kostym som samhällspositionen utgör. Problemet med detta är att jag fortfarande ibland ser mig själv som ett knäpptyst barn som sitter under snickarbänken på förskolan, andas med vidöppen mun och har kissat på mig. Ett sådant barn vore det ju fruktansvärt att hoppa på.

Jag har helt enkelt två möjligheter: sätta mig under bordet, flåsa och kissa på mig varje gång någon är dum mot mig, eller ta mig samman och förstå att jag är en medelålders kulturpersonlighet och teaterchef. Mot slutet av nästa år vet vi vilken väg jag valde. God jul.

För övrigt anser jag att den nya sexleksaks­affär som öppnat bredvid Coop Extra i Vällingby förtjänar våra böner inför julhandeln. Det vore väl en rolig överraskning om en lätt glaserad tryckluftsvibrator oförhappandes tittade fram ur skinkan?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.