Krönika. Rebecka Bohlin.

2021-10-14 16:00
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Jag bet ihop och tystnade

Först nu, när jag läser Elinor Torps roman ”Moderkakan” som handlar om just hur skört psyket är dagarna och veckorna efter en förlossning, har jag börjat prata med mina närmaste vänner om hur det var för mig. Tack, Elinor, för att du genom din roman öppnar för det samtalet!

När jag födde mitt första barn var jag 34 år och hade längtat efter barn. Mot den bakgrunden var det egentligen inte alls konstigt att den första personen som ringde mig när jag låg på BB, började samtalet med att fråga: Nu är du väl lycklig?

Jag mumlade något om att den känslan nog infinner sig om några dagar, avslutade samtalet och brast i gråt. Det gick tre dygn från att vattnet gick och värkarbetet startade tills mitt barn äntligen föddes. Jag sov inte en blund under dessa dygn och varje värk kom mer och mer att kännas som en asfaltsborr mot min ländrygg. På tredje dygnet, när värkarbetet tilltog och det började utvecklas bra, konstaterade sjukvårdspersonalen att situationen var påfrestande för bebisen på väg ut. Hjärtljuden försvagades. De sa: ”Nu rekommenderar vi ett akutsnitt, men vi kan avvakta lite till om du vill fortsätta”. Jag svarade direkt att jag tar till mig deras rekommendation. Tre minuter senare var vårt barn fött. När de trycker på knappen för akutsnitt finns resurser. Jag tror att det var tolv personer som samarbetade för att rädda barnets – och mitt – liv. Det gick bra.

Men kände jag lycka i stunden? Nej, jag kände snarare att jag misslyckats med att ”ta” värkarna på rätt sätt. Att jag misslyckats med förlossningen. Mitt psyke var riktigt skört. Sömnbristen, smärtan, allt slog till. Jag mådde rent ut sagt pyton. När amningen strulade rejält – bebisen hittade inte ”taget” och när han till slut träffade rätt, men snett, vilket är smärtsamt och blödande – kände jag: klarar jag varken att föda fram ett barn eller att amma så står jag inte ut. Så då bet jag ihop och tystnade.

De resurser som fanns på förlossningen fanns inte på BB:s eftervård. Jag minns att jag rullades dit och fick information om rutiner på en lapp, men ingen att prata med, ingen att fråga – och på grund av överbeläggning fick inte barnets pappa stanna.

Jag fick dela rum med en annan mamma och hennes bebis.

Veckorna som följde var en kavalkad av grattis, blommor och lyckönskningar till bebisen. Det fanns inget utrymme för annat. Först nu, när jag läser Elinor Torps roman ”Moderkakan” som handlar om just hur skört psyket är dagarna och veckorna efter en förlossning, har jag börjat prata med mina närmaste vänner om hur det var för mig. Tack, Elinor, för att du genom din roman öppnar för det samtalet!

I veckans tidning kan du läsa om mitt möte med Elinor Torp, apropå hennes bok.

Trevlig helg och trevlig läsning!

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.