Krönika. Lotta Lindqvist.

2020-08-04 09:45
Bild: Dagens ETC / Ali Lorestani/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Det är alltid en oskyldig som drabbas av våldet

Mammorna bär och sliter medan de enda politiska lösningarna som diskuteras är repression, repression, repression, slopad straffrabatt och hårdare tag mot dom som redan sitter fast i otrygghetens järngrepp.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Hur jävla trasigt är Sverige? För fyra år sen skrev jag en text om Biskopsgårdens mördade barn. Jag skrev då att jag inte ville skriva om klassamhället, att mediala diskussioner och teorier kunde dra åt helvete och att folk skulle få vara ifred med sin sorg. Idag gör jag det lik förbannat. Jag vet inte vad som är rätt, jag har tagit min son och våra svenne-liv ifrån den förort där jag egentligen ville stanna. Skotten ljuder långt borta från vår lägenhet i en annan del av stan, ändå finns dom där, vid bussens andra ändhållplats.

Folk tror att de inte behöver bry sig. Kanske har de rätt. Många kan ge blanka fan i att barn både dör och dödar och att mammor, familjer och hela lokalsamhällen går sönder. Skottlossning, rykten, död, en massa blommor på en fotbollsplan eller utanför affärn. Ungefär var åttonde dag får en familj i Sverige motta besked om att en familjemedlem skjutits ihjäl.

Egentligen kan man inte förstå livet i storstädernas så kallade ”utsatta områden” utan att också titta på de välmående, rika områdena. Men det är mycket svårare, vad som händer där fläks inte ut på nyheterna i tid och otid. Folk tycker det är ”hemskt när oskyldiga drabbas” men jag säger er att oskyldiga drabbas alltid. Har folk i förorten inte familjer? Har barnen inte lärare i skolan? Klasskamrater? Har de inte vänner? Grannar? Avlägsna släktingar? Har inte de avrättade barnen mammor? Hur många ”oskyldiga” som drabbas varje gång en ung människa dör är omöjligt att säga men det är aldrig noll.

Det värsta med att få barn är att man kan förlora dom. Det verkligt vidriga är att pengar avgör vilkas barn som dör oftare än andras. Arbetarbarn har sämre hälsa generellt och det är inte rikemansungar som dör av kulor. Den ekonomiska klyftan mellan barnfamiljer i Sverige växer genom att de allra fattigaste, barn till ensamstående och barn med utländsk bakgrund, halkar efter ännu mer. Med marknadshyror och skolval växer sprickan stadigt mellan dom som sitter i skiten och dom som skiter i.

I Dagens ETC:s artikel ”De lever med traumat efter skjutningarna i Sätra” berättar Grace Caspers om att barnen vant sig vid polishelikoptrar; ”de vet att folk blir skjutna här”. Hon berättar om fattigdom, om otrygghet, om rädsla. Den rädslan är en klassmarkör. Alla blir förstås inte skjutna men rädslan äter inifrån ändå. Det är inget som kan diskuteras, behöver beläggas eller debatteras. Det måste bara respekteras. När en mammas skrik ljuder i trappen fryser många fler till is.

En tolvåring flicka sköts och avled i Botkyrka i söndags. I skrivande stund finns ingen mer information, men vem behöver det? Så jävla trasigt är det här landet. Flera barn och unga utan kriminella kopplingar har skjutits ihjäl, enligt polisen ofta av ”misstag”, man har tagit fel på person. Men vad ska man ta sig till om man inte ska ”råka vara fel person på fel plats” när den platsen är ens hem? Vad fan spelar det för roll vem som är kriminell och inte, när någon aldrig mer får hålla om sitt barn? Visst, barn drabbas av gängkrig. Men varför finns det ens gängkrig, va?

Nasteyo Said Ahmed berättade i höstas i P3:s Verkligheten om sin förlorade bror Farhan. Han som drog torra skämt och alltid pushade sin lillsyrra att hon skulle plugga på universitet. Farhan var fel person i sitt eget område när han sköts till döds en novemberkväll. Efter att skotten ljöd började han springa. Han hann nästan hela vägen hem till mamma men slutade sen livet på sin egen gård. Nu vill deras mamma att de kvarvarande (vuxna) barnen håller sig inomhus på kvällarna.

Ingen pratar om Askim eller Saltsjöbaden eller vad det nu heter där rika människor bor i Malmö. Samtidigt som otryggheten käkar miljonprogrammen kan andra göra RUT-avdrag för ”privat säkerhet”. Skaffa sig en egen skatterabatterad väktare i områden där det ändå inte händer ett skit. Vissa serveras möjligheter att skydda sina bilar medan andra ber om trygga liv och områden för sina barn.

Förortens döda barn är ett ojämlikhetsproblem som endast dom fattiga får bära. För så många andra barn är chanserna flera och möjligheterna många. Mammorna bär och sliter medan de enda politiska lösningarna som diskuteras är repression, repression, repression, slopad straffrabatt och hårdare tag mot dom som redan sitter fast i otrygghetens järngrepp. Så jävla trasigt är Sverige och orsaken till det stavas klassamhälle.

Plus

Sveriges Radio P1

Minus

Isbergssallad. 100 procent meningslöst

Lotta Lindqvist
Lotta Lindqvist 

… är krönikör för Dagens ETC. Hon har tidigare hittat många läsare under pseudonymen Ensam mamma röker.