Krönika / Aida Paridad. .

2014-02-18 10:34

Den individualistiska amerikanska drömmen

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Såg i Twitterflödet en tidig morgon att Joel Kinnaman var näst på tur i serien män som gillar kvinnor och måste ta sig rätten att recensera dem. En vit heterokille, castad som hunkig skådis och numera solandes i sin egen glans över rollen som Robocop, berättar i en smått oinspirerande intervju i Cosmopolitan att det han beundrar hos kvinnor är deras styrka och i USA är de tydligen tuffare än i Sverige. Joel förklarar att här snackas det en hel del om jämställdhet, men kvinnorna i USA – de skapar minsann sin egen plats. Wow. Det kändes onödigt att börja dagen med Joel Kinnamans åsikter om kvinnor, men det som kommentaren är ett uttryck för är ännu mer deprimerande.

Den hintar om en saftig glorifiering av den amerikanska drömmen och därmed en ordentlig förminskning av de amerikanska kvinnornas situation, bland annat i Joels egen bransch, som så konsekvent hatar kvinnor. Den amerikanska drömmen är det mest framgångsrika konceptet genom tiderna för att rättfärdiga en förtryckande samhällsstruktur. Klaga inte på det samhälle som systematiskt gynnar en grupp och missgynnar och diskriminerar de andra, organisera dig inte med andra förtryckta och missgynnade för du kan – helt ensam – ta dig till toppen om du är bäst av alla och har en inställning och gärna utseende som Erin Brockovich, med en vit manlig chef som coachar dig och en vit manlig kärlek som räddar dig.

Vi får i samma anda höra av Blondinbella att hon vägrar ansluta sig till feminismen (och måste passa på att bespotta den) då hon maniskt vidhåller att hon själv och ingen annan har något med hennes framgångar att göra, speciellt inte det faktum att hon tillhör den vita överklassen, som är känd för att kriga sig fram i samhället. Hon förklarar att feminismen i princip är klar i och med kvinnlig rösträtt och att den därför är helt överflödigt numera, ”snackas mycket om jämställdhet”.

Men det handlar inte bara om Joel Kinnamans eller Blondinbellas mindre imponerande analyser, jag har själv svårt att ta dem på allvar. (Joel fortsatte sin intervju med att uppmana sambos till eftertanke, då kvinnor kan gilla mer städat och män kan vara lite stökigare, och Blondinbella är som bekant historielös.) Men det är obehagligt att Sverige i dessa högertider är så påtagligt influerat av den individualistiska gör-det-själv-modellen, som den amerikanska drömmen fast utan alla stråkar och piano­slingor. Det är ärofullt att martyra sig genom livet och bita ihop, rycka upp sig, bli framgångsrik och väldigt rik tack vare sig själv (och kanske ödet, om vi ska vara lite amerikanska). Gud förbjude att en organiserad social rörelse, starkt utvecklande systerskap och feministisk forskning fortsätter att ta oss i rätt riktning, här är det varje kvinna som själv ska ”skapa sig en plats”.

Jag beundrar självklart de kvinnor som tar plats och skapar nya platser. Dessa finns det för övrigt gott om bland just svenska feminister, vilket såväl Joel Kinnaman som Blondinbella har missat. Men det är problematiskt att glorifiera deras livssituation, de hade varit fantastiska även om de sluppit kriga för sitt existensberättigande varje dag. Den amerikanska drömmen ger inte en bråkdel så mycket hopp som den garanterar ett skyll-dig-själv vid misslyckanden. Jag besökte nyligen den amerikanska drömmens högborg Hollywood, som pryder hela staden med otaliga gigantiska upplysta biofilms­affischer på män. Där filmaffischen för Girls innehåller en tredjedel män. Den staden, liksom de amerikanska drömmar den distribuerar, dyrkar män lika explicit som svenskar dyrkar solen.

Samma stad ger oss Robocop, av trailern att döma en film om en hysteriskt stark god vit man, väldigt många andra vita män, en galen Samuel L Jackson och en vacker blond kvinna som älskar sin Robocop och påminner honom om kärleken till sin son. Grattis Joel för den plats du sluppit skapa, för att ”ödet” tog dig till Hollywood och att du till ljudet av stråkar och pianoslingor tar dig till toppen. Och grattis Blondinbella till kärleken till din man och son, som tydligen gör det omöjligt att vara en kvinna som tar ställning för jämlikhet. Hoppas ödet tar dig till en genuskurs en vacker dag.

Aida Paridad
kriminolog och journalist

Tipsa om artikeln via e-post

BÄST JUST NU

Flera fantastiska organisationer och nätverk, bland annat Ingen människa är illegal och Solidaritet för 17, har hjälpt romerna som skulle vräkas från Högdalen till en annan plats. Privatpersoner har med egna knappa medel monterat ner skjul, hyrt släp och lastbilar och skaffat nödvändigt material för att hjälpa människor som resten av samhället sviker. Till alla som står bakom det här: jag älskar er.

SÄMST JUST NU

Jag har länge betraktat Sveriges Radio som det mest kvalitetsäkrade inom public service och det minst pinsamma i samband med vissa fiaskon som vi pk-folk mår illa av. Därför fick jag ett ordentligt hugg i magen av Soran Ismails avstängning. Att inte vara partisk mot rasism är att direkt gynna såväl den som Sverigedemokraterna och då kan jag lova att partipolitiskt ställningstagande är vårt minsta problem.