Samtalet.

2021-10-14 16:16
  • Foto: Adam Sundman
  • Foto: Adam Sundman
  • Foto: Adam Sundman
  • Elinor Torp visar foton från sin första förlossning, som hon då la ut på Facebook. Foto: Adam Sundman
    Elinor Torp visar foton från sin första förlossning, som hon då la ut på Facebook.
  • Foto: Adam Sundman
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Elinor Torp: ”När jag födde mitt första barn kände jag mig totalt misslyckad”

Berättelserna om att föda barn har ofta ett romantiskt filter över sig. Vad gör det med oss, när vi förväntas leva upp till den bilden?

I sin roman ”Moderkakan” gestaltar författaren Elinor Torp en annan verklighet.

”När jag födde mitt första barn kände jag mig totalt misslyckad.”

När jag läser Elinor Torps roman ”Moderkakan” är det första gången jag tar del av en text där jag upplever igenkänning i allt som varit så svårt att sätta ord på runt förlossning, de oerhört smärtsamma veckorna efteråt, och vad allt det där gjorde med psyket.

Historien känns inte berättad tidigare, den där kvinnan som föder barn är svag på riktigt.

Den krockar liksom med alla myter om förväntad lycka – eller klinisk förlossningsdepression – vilket romanens huvudperson Ika inte har.

När jag knackar på hemma hos Elinor Torp i radhuset i söderförorten i Stockholm är det med spänd förväntan. Vad fick en känd och prisbelönt grävreporter att ta det skönlitterära steget, och dessutom välja ett så självutlämnande ämne?

Vi slår oss ner i vardagsrummet, där legoklossar och barnens olika spel ligger framme, och Elinor Torp berättar att processen bakom boken har tagit drygt 20 år.

Ett skönlitterärt skrivande har alltid funnits i henne och hon var nära att bli utgiven redan i 20-årsåldern, men nådde inte ända fram. För några år sedan hade hon ett första manus klart till ”Moderkakan”, men det var dubbelt så tjockt och till hälften byggt på arbetsplatsbesök och djupintervjuer med barnmorskor om deras arbetsvillkor.

– Det blev varken bu eller bä. Förläggaren Dorotea Bromberg gav mig rådet att fokusera på det som inte tidigare berättats; det vill säga känslorna.

Förra året rev Elinor Torp hela sitt första manus, tog tjänstledigt, och började om med boken. Den här gången utifrån beslutet att våga löpa den skönlitterära linan hela vägen ut, att skriva inifrån.

– Jag tror att jag behövde komma upp i den här åldern för att våga. Man blottar sig själv genom att skriva skönlitterärt, vilket är läskigt. Men den här berättelsen har funnits i mig länge, och åren efter min äldsta dotter föddes för 11 år sedan kunde jag varken bearbeta eller processa vad jag varit med om. Bland annat för att jag levde med en labil och självmordsbenägen pappa till mitt barn. Men jag pratade inte heller med mina närmaste vänner om mina känslor, inte ett ord. Jag tror att det handlar om att det är ett tabubelagt ämne.

Alla mår bra?

I boken finns något av en nyckelscen, där huvudpersonen Ika under sin tid på BB klipper sönder olika reportage ur tidningar som Mama och gör om dem till ett mörkt collage som hon tejpar upp på väggen.

– Jag hade ju bläddrat i de där tidningarna ett antal gånger när jag satt i väntrum på mödravården och slagits av hur rent och fint allt var runt förlossning, och hur bra alla mådde. När jag födde min dotter hade jag med mig två tjejkompisar istället för barnets pappa och de hade fått tillåtelse att fotografera.

Verkligheten i förlossningsrummet var något av en kontrast mot de tillrättalagda reportagen.

– De fotograferade inte bara mig och bebisen utan även rummet. Allt var blodigt, äckligt, moderkakan ur alla vinklar, det blev riktigt blodiga bilder. Jag la ut ett album på Facebook under rubriken ”Allt ska ut”, som en kommentar. Det togs emot lite olika, men jag ville visa en annan verklighet.

Vad gör det med oss att förlossnings- och mammareportage så ofta visar en glättig fasad?

– Jag tror att det är det kvinnor riskerar att bli sjuka av. Lever man inte upp till detta, vänder man känslorna inåt och då blir man deppig. Man förväntas upprätthålla en fasad. Klarar man bara av vardagen och arbetslivet så är allt frid och fröjd. Min roman utspelar sig under bara en vecka innanför sjukhusets väggar. Men tack vare min privata hjälte i boken, barnmorskan Lise, hinner huvudpersonen Ika göra en omvälvande inre resa.

Vad gjorde det med dig?

– Jag bara körde på, började jobba tidigt, tränade hårt med skivstångspass och bikramyoga, övergjorde åt andra hållet, det här ska gå… Jag var ensamstående, men jag hade samtidigt ett stort socialt nätverk och jag hittade ett annat sätt att vara mamma på, där min dotter fick nära kontakt med många vuxna. Men jag processade inte att både kroppen och psyket blev något annat efter förlossningen, det tog flera år att fatta vad jag hade varit med om. Det kan ta olika lång tid, men jag tror ju att det är viktigt att det finns någon där som kan lyssna. Jag vet ju, genom mina intervjuer, att barnmorskorna skulle vilja ägna tid åt att finnas där, inte bara för det medicinska. Och jag är övertygad om att samhället skulle tjäna på det.

I ”Moderkakan” går Ikas förlossning förhållandevis snabbt, och det stöd sjukhuset ger är inriktat på att klara smärtan under själva förlossningen. Elinor Torp vill problematisera det perspektivet.

– Förlossningen handlar ju om så mycket mer än att föda ett barn, det var inte smärtan som var det mest chockartade för mig, utan allt det som kom sedan. För en del kvinnor är amning och det kroppsliga enkelt, men för mig det var sjukt svårt, ett helvete! Bröstvårtorna blödde, jag fick känslan att om jag inte lyckades få ut råmjölken skulle barnet dö, jag blev helt spänd och kände mig totalt misslyckad. Och så kommer man hem med outforskade skador i kroppen, allt man inte kan göra längre, muskler som går sönder och som aldrig läker. Det man inte kan prata om.

Man ska vara så överlycklig

Elinor Torp är uppvuxen i ett litet samhälle och hon tror att det fått henne att bli kritisk mot normer om hur människor ”ska” vara.

– När jag flyttade till Stockholm levde jag ganska mycket som jag ville – tills jag fick barn. Då upplevde jag plötsligt väldigt starka normerade förväntningar om vad som är rätt och fel, framför allt från andra kvinnor. Man ska vara så överlycklig över att ha satt barn till världen. Men det är inte odelat positivt, och jag vill att man ska kunna lyfta det - även om man som jag inte på något sätt ångrar mitt barn. Vi har en fantastisk relation.

– Men jag tänker ibland att jag hellre skulle vilja vara pappa. En mamma har biologiskt och kroppsligt så starka band till barnet, vilket är fint. Men omgivningen ställer då högre och andra krav, moraliserar och mästrar på ett sätt som de aldrig skulle göra mot pappor. Jag som både är mamma och granskande journalist kan bli kritiserad av andra kvinnor på ett sätt som inte pappor blir. Att man liksom måste välja.

Vad är det i samhället som gör att det sällan pratas om moderskapet utan ett romantiskt filter?

– Jag tror det bygger på frasen som vi får höra när vi föder: ”bli din natur”. Men så lever vi inte i samhället, vi kvinnor jobbar och ska klara det och vi lever i andra familjekonstellationer än förr. Det blir en krock. Och vi förhåller oss till att det kan vara en fruktansvärd tragedi om man inte kan få barn – och därför ska man vara överlycklig om man kan. Då blir det fult att prata om kroppen som gick sönder och de andra känslorna.

En annan omsorg

Läsaren kan i romanen ana Elinor Torps bakgrund som granskare av arbetsförhållanden. Barnmorskan Lise är den som stannar längre hos varje patient, ger mer omsorg utöver den basala. Det leder inte bara till att hon bränner ut sig, hon blir även till slut varnad av arbetsgivaren för att hon lägger för mycket tid per patient.

– Det var viktigt för mig att gestalta en kaxig barnmorska, som är lite gränslös. Det kanske var rätt att varna henne? Men det finns så mycket mer bakom detta, galna styrsystem som gör att barnmorskorna springer ihjäl sig mellan mammorna. Det leder till att mammor och barn riskerar att skadas och rent av dö. Ekonomiska kalkyler där sugklocka ger X antal kronor mer i kassan och snitt uppemot miljonen.

Ser du historiska, patriarkala strukturer som på något sätt lever kvar? Kvinnor ska tåla lite smärta, och inte ta för stora resurser i anspråk?

– Jag tror att det finns flera förklaringar. En förklaring är att det fattas så många beslut högre upp, av människor som inte har kontakt med golvet. Samtidigt finns äldre barnmorskor som tänker att kvinnor behöver bita ihop, man ska tåla smärta. En annan del är forskningen. När en minisk i ett knä går sönder opereras den, men kvinnors inre muskler som aldrig läker, forskningen är inte där. Vi behöver ifrågasätta vem som får medel till vilken forskning. Och jag vet ju att det finns eldsjälar, att det börjar förändras.

Andra journalister som tar steget till romanförfattare skriver ett efterord där de informerar om att vissa delar av romanen är sanna. Du gör inte det.

– Min bok är fiktion rakt upp och ner. Det här är vilket sjukhus som helst i landet, barnmorskan Lise finns inte. Men självklart finns fenomenet, människor som ger allt och blir varnade. Jag har stött på det hur många gånger som helst, det är ju vad jag är specialiserad på som reporter. Jag har inte bara skrivit om de många fall där människor som ger allt varnas, jag har i min research även fått ta del av sjuksköterskors dagboksanteckningar som inbegriper tankar om självmord. Det är hemska historier, och jag vill inte hänga ut dem. Allt är förvrängt. Men visst har jag läst på.

”Jobbet sätter sig i kroppen. Sjukhuset flyttar in i själen”, säger barnmorskan Lise vid ett tillfälle i din bok. Vad säger det om arbetsvillkoren i vården?

– Vårdpersonalen dör inte knall fall som i industrin, men det är så tärande med alla dessa galna styrsystem inom både skola och sjukvård. De borde rivas upp! Människor går under om de inte får utföra sin profession med mänsklighet. Om lojaliteten ska ligga hos styrsystemet, då tappar man sig själv. 

Tre snabba frågor:

Din förra bok ”Vi skuggorna” slog ner som något av en bomb och ledde till en intensiv debatt om utnyttjande och arbetslivskriminalitet. Men har den lett konkret förändring?

– Ja, faktiskt. Dels väckte den debatten, men inte bara det. Den 27 oktober i år inrättade regeringen en delegation mot arbetslivskriminalitet. Fem personer ska jobba på heltid i flera år med detta, och bland annat titta på goda exempel från Norge och andra länder. Politikerna har lyssnat. Alla riksdagsledamöter har fått boken, arbetsmarknadsminister Eva Nordmark och statsminister Stefan Löfven har läst den, har jag fått veta. Många hör av sig och vill höra mig prata, till exempel upphandlare i kommuner, som ju kan göra skillnad. Det finns en liten gräsrotsrörelse för förändring. Men det här förändras inte över en natt.

En röd tråd i din journalistiska gärning är att undersöka villkoren för de mest utsatta. Varför?

– Jag drivs av någon slags ilska över segregeringen i arbetslivet. När politiker talar om att höja pensionsåldern till 75, känner jag: Fan, jag måste ta med statsministern till kalkugnen jag skriver om i min bok ”Döden på jobbet”. Gustav och Johan gjorde ett farligt jobb, en dog och en skadades för livet. De flesta journalister tar sig inte till de miljöerna, de identifierar sig med tjänstemännens villkor på jobbet. De här berättelserna måste komma ut!

Nu har du debuterat skönlitterärt, blir det fler romaner?

– Det vill jag gärna, men jag vill samtidigt fortsätta jobba som journalist. Jag har faktiskt påbörjat nästa bok, jag kan säga så mycket som att den går under arbetsnamnet ”Hålet”.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Vem är Elinor Torp?

Gör: Journalist på Dagens Arbete (Industriarbetarnas tidning) och författare.

Hon har beskrivit sin arbetsmetod som ”follow the people”, där hon gör mycket fältarbete för att få människor att våga öppna sig. Hon har eftersträvat långsiktiga granskningar, och har fokuserat på arbetsmiljö och arbetsrätt.

Ålder: 43

Bor: Uppvuxen i Kalmar, bosatt i Stockholm, med sambo, två barn och två bonusbarn.

Aktuell: Debuterar skönlitterärt med ”Moderkakan” (Leopard, 2021).

Tidigare ”Vi skuggorna” (Leopard, 2019), ”Jag orkar inte mer” (Atlas, 2015) och ”Döden på jobbet” (Dagens Arbete, 2013, i nyutgåva Atlas, 2016).

Utmärkelser: Guldspaden 2009, Pennskaftspriset 2020.

Relaterade artiklar